Varför jag är kvar på X, plattformen som tidigare var känd som Twitter

Sedan i våras blossar det från tid till annan upp en debatt om huruvida det är rimligt att fortsätta använda X, plattformen som jag själv fortfarande kallar Twitter. Bland argumenten för att lämna plattformen nämns att Twitter ägs av Elon Musk och att flödet fylls av träskhöger, rasism, misogyni och högerextremism. Och visst. Så är det ju. Utan att göra inställningar som bromsar anonyma konton, utan att från tid till annan sätta konton på ”mute” eller till och med blockera och anmäla, kan tillvaron på Twitter bli svårhanterlig eller olidlig. Så varför är jag fortfarande kvar? Det är en fråga jag ställer mig med viss regelbundenhet.

Hittills har jag för mig själv motiverat fortsatt tillvaro på Twitter/X med ett resonemang som handlar om att ta plats. Den brittiske författaren, journalisten, miljödebattören och från tid till annan tydlige vänstermannen, George Monbiot formulerade det kort och kärnfullt på Twitter/X tidigare i sommar:

I don’t blame anyone for leaving. But I’m staying. Why? Because of this solid political principle: *Never let the far right drive you out of any space.*

Även om jag vacklar i frågan så tycker jag att det här är en viktig poäng. Trots det var jag en av alla som tidigt provade alternativ till X av de samma skäl som de som lämnade för gott. Mastodon provade jag ett tag men det blev för smalt och mitt flöde blev för mycket om teknik. Bluesky fungerar bättre och är mest likt twitter. Det flödet gillar jag, men det är ännu för smalt/snällt/ensidigt. Kort sagt, det är för lite motstånd för att en diskussion ska bli intressant och sådär jobbigt lärorik som den kunde bli när Twitter/X var som bäst. Threads finns jag också på, nästan sedan det blev tillgängligt i Sverige, även om det sved att jag då blev tvungen att skaffa ett konto på Instagram, något som jag i det längsta försökt undvika (Varför? Se nedan). Tänkte ändå att Threads skulle ha större potential till ett nytt samtal eftersom det är så många som har Instagram, men hittills får jag nog säga att jag är besviken. Det kommer såklart ta tid innan det blir samma respons på nya plattformar med färre användare och följare, så man får väl ge det en tid.

Så hur gör jag? Grejer jag själv har intresse av att sprida eller försöka få igång diskussioner om privat eller i jobbet postar jag på alla tre plattformar – Twitter/X, Bluesky och Threads – och ibland på Facebook. Jag ska försöka att lite mer aktivt få fler följare på Threads, även om jag är skeptisk till att lägga för mkt energi på det med tanke på hur Instagrams ägare META agerat tidigare.

Men åter till argumenten för att lämna Twitter/X. Det argument som främst handlar om Musk som ägare tycker jag är värt att fundera över. Det är inte precis Moder Theresa som äger de andra plattformarna heller. Twitter/X har sådär 600 miljoner användare. Instagram och Facebook har väsentligt fler och når 2 respektive 3 miljarder. Proportionerna är ungefär desamma i Sverige. Internetstiftelsens rapport för 2023 visade att mellan 50 och 60 procent av svenskarna använder facebook och instagram varje vecka, medan bara 10 procent är på twitter i samma utsträckning. META, som äger båda plattformarna stoppade Trump efter stormningen av Capitolium, men släppte in honom igen i januari 2023, då med vissa begränsningar. I somras tog META sedan bort dessa begränsningar för att så att säga jämna ut spelplanen inför valet (om jag förstår deras alla-röster-ska-höras-resonemang rätt). Det sistnämnda får nog ses som en del i en större rörelse inom de monopolliknande företag som med ett samlingsnamn kallas big tech. Tyvärr.

Jag vacklar alltså fortfarande och tycker att META:s makt i sammanhanget förtjänar större uppmärksamhet. Många som lagt mycket energi på att bygga upp en följarskara på Facebook är smärtsamt medvetna om hur bortkastat det varit. Idag är det allt färre inlägg som når följarna. META har också genom sin makt lyckats först med att kapitalisera på innehåll från tidningar (och andra medier som producerar material med anställda journalister/skribenter), för att sedan när det journalistiska innehållet gett dem en stor användarskara göra det svårare för samma medier att sprida sitt innehåll. Samma mönster har vi sett inom kultursektorn. Facebook var först ett verktyg för tjänster i kultursektorn att lättare sprida information, men när användarskaran var stor nog ändrade Facebook teknik och regler vilket dödade andra tjänster. Att Facebook krossade den svenska konsert-tjänsten gigguide förlåter jag dem inte. Det var redan 2018 och det har inte blivit bättre sedan dess.

Slutligen. Allt det här är förstås en följd av bristande reglering av monopolkapitalism. Visst kan användarna rösta med fötterna enligt alla liberala älsklingsteorier om hur världen ska bli bättre, men det är ett resonemang som helt bortser från maktförhållandena. Kapitalet har tagit kontroll över de digitala torgen. Reglering av sociala mediers algoritmer måste därför bli en politisk fråga.