Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Siffrorna för varje parti analyseras i media och hela undersökningen finns lätt tillgänglig. Det som förundrar och skrämmer mig är de stora könsskillnaderna. På varje kvinna som stöder SD går det fortfarande en bit över fem som stöder andra partier. På varje sverigedemokratisk manlig väljare går det nu bara 3 män som väjer något parti ur Alliansen, de rödgröna eller kategorin övriga (vilket i praktiken är Fi).
SCB redovisar siffrorna per parti. För varje enskilt parti blir inte skillnaderna i kön så stora, undantaget SD. Sammantaget – med de etablerade partierna (KD,M,C, L, S, MP och V) som en färg i diagrammet ovan – blir bilden en annan. Det politiska landskapet ändras snabbt. Vad drar vi i de etablerade partierna för slutsats? Ser vi SD-väljarna som förlorade? Är det rimligt att driva valkampanj på temat alliansen mot de rödgröna när bara tre av fyra manliga väljare är i spel? Blir det mer logiskt att satsa på kvinnorna? Där har vi fortfarande fem av sex att slåss om. Vilka konsekvenser får de stora könsskillnaderna i röstningsmönster för demokratin? För partierna? För tilltron till det offentliga?
Följer vi de gängse målgruppsanalyserna och ”vattna-där-det-växer”-kampanjteorierna så riskerar skillnaderna dessutom öka.
Det är dags att börja göra något annorlunda. Som jag skrev i en text i Magasinet Arena i början av november finns det två sätt att förhindra att SD får inflytande: Vi kan övertyga deras väljare att rösta på andra partier, eller så kan vi samarbeta över blockgränsen. Uppenbart handlar det här om att i första hand rikta insatser för att övertyga manliga väljare. Med knappt tre år kvar till valet är kanske detta den stora strategiska frågan.