Efter Alliansen? Nu vet vi vad vi fick.

Efter trollfabriksavslöjandet. Ja, och efter reaktionerna, krumbukterna och de uteblivna konsekvenserna. En hel rad gamla alliansare i regeringen röt som bara möss kan göra. Samtidigt satt de still i båten.

Idag är vi nog framme vid en punkt där frågan inte är var den där röda linjen går, utan om den finns överhuvudtaget. Den eventuella osäkerhet som fanns om gränserna inför valet 2022 är nu definitivt borta.

Det är inte så länge sedan egentligen, men nånstans där våren 2021 pågick fortfarande en diskussion om vad som skulle komma efter alliansen. (Inte på riktigt kan man nog säga i efterhand. Slaget var avgjort redan före valet 2018, men det tog lite tid att fasa ut gamla företrädare, städa undan budskap och anpassa retorik och framtoning till den nya tiden.) Timbro gav ut en antologi där unga, mestadels i alla fall, liberaler skrev om nästa projekt. Jag återvänder till en text jag skrev om den då.

De båda Timbro-redaktörerna Emanuel Örtengren och Zebulon Carlander hoppades på ett nytt alliansliknande projekt och bjöd in en blandning av äldre och yngre skribenter, de flesta med en bakgrund i eller koppling till Moderaterna och Centerpartiet, att ge sin syn på borgerlighetens vägval. Det var påfallande spretigt och jag minns att jag tänkte:

– Hur ska det gå att bygga ett gemensamt projekt av det här?

Samtidigt skrev redaktörerna i en nyckelmening att ”de parlamentariska omständigheterna kanske har placerat Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna i samma ringhörna”. Och kanske var det inte svårare än så. Det nya projektet definierades inte av politik utan av att välja ringhörna. Det går förstås en rät linje från den gamla Johan Jakobsson-folkpartismen med socialdemokraterna som huvudfiende hit. Efter att ha läst boken skrev jag:

”Den borgerliga identiteten av idag verkar inte vara definierad av gemensamma ståndpunkter, utan mer av vad den inte är. Att vara borgerlig handlar helt enkelt mer om att inte vara vänster än om att tycka något särskilt i sak. Och skulle man råka tycka samma sak som Socialdemokraterna så är det i alla fall viktigast att inte samarbeta med dem.”

När ideologin inte väger tyngre än så reduceras politiken till ett val av ringhörna. Den politiska hållningen får helt enkelt anpassas till vad motståndaren tycker, till vad som krävs för att få vara kvar i det där hörnet utan sossar.

För partier och partister som valt ringhörna på det sättet ökar såklart toleransen för vad de andra på samma sida har för sig. En välvillig tolkning är att prestige, positioner, kontakter och lojaliteter väger så tungt att det går att rationalisera ett beslut att stanna kvar. Lika sant är dock antagligen att den egna identiteten som ”borgerlig” räcker långt. Och ordet ”borgerlig” utläses allt mer som en sorts ursvensk synonym till ”inte socialdemokrat”.

Borgerlig har blivit en negation snarare ett begrepp med eget innehåll.

Där ligger antagligen en god del av förklaringen till att de röda linjerna både flyttats och suddats ut.

De båda redaktörerna som letade ett nytt alliansprojekt, Emanuel Örtengren och Zebulon Carlander, arbetar förresten båda idag i regeringskansliet.