Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Gårdagens avslöjande om polisens register med över 4000 romer varav många barn (och således definitionsmässigt inte brottsmisstänkta) gjorde mig förbannad. Nu ställer jag mig frågan hur vi hamnade här.
Det är två delar som är – om uttrycket tillåts – åt helvete. Det första är att polisen kartlägger och för register baserat på etnicitet. Det andra är den stora registreringen av icke brottsmisstänkta. I media har fokus i det senare fallet legat på barnen.
Den första punkten måste nog tyvärr förklaras med rasistiska strukturer som letat sig in i myndigheten. Den andra går – tyvärr – att härleda till politiska beslut.
I ett land där det är tillåtet med hemlig avlyssning av personer som en brottsmisstänkt ”kan antas” kontakta blir det ju ur ett polisiärt perspektiv nödvändigt att registrera alla dessa icke brottsmisstänkta som brottslingen kan tänkas kontakta.
I ett land där det är tillåtet att tillgripa hemlig avlyssning inte bara vid brott där minimistraffet är över två år utan också där straffvärdet ”kan antas” överskrida två år kan ju kretsen av brottslingar som kvalar in för avlyssning och registrering göras avsevärt större.
Tillsammans med en dos strukturell rasism så ter sig registret plötsligt logiskt.
Vi som är mest upprörda nu, liberaler och socialdemokrater, har anledning att se oss i spegeln. Det började i slutet på 90-talet. I folkpartiet kan vi kalla det för ”Siw Persson”-tiden. En högprofilerad riksdagsledamot som gjort sig känd för kamp mot gängbrottslighet och krävde hårdare tag. Det var inget fel i det, men för mig som enskild medlem gick omsvängningen till stöd för diverse tvångsmedel väldigt snabbt. Sedan fortsatt det under 2000-talet med en följd av beslut som steg för steg utökade polisens möjligheter.
Förr kunde polisen (efter domstolsbeslut*) avlyssna personer som var misstänkta för brott med ett minimistraff högre än två år. Efter regeländringarna på 2000-talet kan polisen (fortfarande efter domstolsbeslut*) avlyssna personer som en misstänkt ”kan antas” kontakta och det räcker att brottet i det enskilda fallet ”kan antas” ge ett straff som ger fängelse i två år. Minimistraffet kan vara mycket lägre, men två år behöver finnas i straffskalan.
Jag rekommenderar läsning av en promemoria från riksdagens utredningstjänst, Integritetsperspektivet i lagstiftningsärenden som rör tvångsmedel, övervakning, etc från 2008 för alla som vill få en snabb översikt över lagstiftningens utveckling och de politiska partierna ställningstaganden under 2000-talet.
Av promemorian framgår att förslagen i stor utsträckning haft brett stöd:
”Sammanfattningsvis kan sägas att Vänsterpartiet och Miljöpartiet oftare ger uttryck för ett principiellt motstånd mot förslag som partierna anser inskränker den personliga integriteten, medan Folkpartiet och Socialdemokraterna tydligast betonat effektiva medel för brottsbekämpning. Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna uppvisar något mer skiftande ställningstaganden utifrån de avvägningar som partierna gjort i respektive ärende. I fråga om den kritik som riktas mot regeringens förslag går den ofta ut på att beredningen varit bristfällig eller att analysen saknar substans”
* Efter synpunkter har jag förtydligat att det krävs domstolsbeslut för avlyssning. Däri ligger ingen skillnad mot tidigare. Min avsikt har inte varit att påvisa att avlyssning sker lättvindigt. Min avsikt var att visa att möjligheten till avlyssning nu omfattar fler brott och fler personer än tidigare och att polisen därmed har behov av att ”hålla koll” på fler personer.