Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
RUT-avdraget har funnit i 10 år och den här veckan skriver jag en text om dagen om RUT, ROT, effekter, problem och förslag. Det blir ros och ris, funderingar och farhågor. Idag om varför staten borde ställa krav på arbetsvillkor för att ge rätt till RUT-avdrag.
När liberaler diskuterar RUT är det ofta med jämställdhetsargument. Det handlar, med Birgitta Ohlssons ord om en reform som hjälper människor i ”relationer där vi redan delar på mycket ansvar, men båda har krävande arbeten”. Personalen nämns mer sällan och när de gör det handlar det om *att* de fått ett jobb, inte om *hur* det är på jobbet. Ytterst sällan pratar vi om arbetsvillkor och anställningstrygghet. Det är märkligt, dels med tanke på hur pass kvinnodominerad RUT-branschen är, dels hur ofta vi numera uppmärksammar äldre med låga pensioner, en fråga som tydligt hänger samman med arbetsvillkor och anställningsavtal.
Institutet för framtidsstudier visade i en rapport 2011 på flera problem i RUT-branschen. Inte minst handlar det om arbetsvillkor, men också om problem med oseriösa företag och konflikter mellan utförare och kunder. När sådant sker är det viktigt för den som arbetar att ha en arbetsgivare som tar ansvar och försöker hjälpa till att lösa problemen. Rapporten resonerar också om formella och ”informella” strukturer för utförande av hushållstjänster och konstaterar att RUT inneburit tydligare formella sådana, men också att det ”inte alltid möjligt att renodla formella delar av hushållstjänstesektorn eftersom formella och informella aspekter av ekonomin delvis sammanlänkas via mellanhänder, underleverantörer och sociala nätverk”. Även tidningen Kommunalarbetaren har rapporterat om problem med avsaknad av avtal och oskäligt låga löner i branschen.
I Dagens Samhälle 2015 pekade en av de större och seriösa aktörerna, Hemfrid, på vad det innebär för personalen när allt fler RUT-företag opererar utan egen personal och istället tar in ”F-skattare”, alltså personer som inte är anställda utan själva ska stå för sociala avgifter, försäkringar och pension. Dels får de seriösa aktörerna svårt att konkurrera, dels saknas de vanliga skyddsmekanismerna på arbetsmarknaden. ”En grundläggande insikt för kunderna måste vara att rut-tjänster inte kan vara hur billiga som helst. Professionalism har i denna bransch, liksom i alla andra branscher, ett anständigt pris.”, skrev Hemfrids VD tillsammans med Kommunals dåvarande ordförande Annelie Nordström.
Som RUT-köpare kan man förstås själv ta sitt ansvar för arbetsvillkoren. Det behöver inte vara så svårt. Fråga firman du handlar av.
- Har ni kollektivavtal?
- Får personalen tjänstepension?
- Har personalen tillsvidareanställning, visstidsanställning eller går de på timme?
- Vilka försäkringar står ni för?
- Och om det är fråga om tim- eller visstidsanställningar, hur ser det ut med sjukpenning?
Man kan också se frågan på systemnivå. Vi talar ju om en bransch där skattebetalarna via staten står för halva kostnaden. Då är det också rimligt att staten ställer krav på företagen. Med så stor insats från skattebetalarna är det rimligt med krav på försäkringar, tjänstepension och anställningstrygghet. Jag skulle alltså gärna se att Liberalerna lägger med ett krav om kollektivavtalsliknande villkor på företag som vill verka i RUT-branschen i nästa utspel inom området. Men det är faktiskt en gåta att inte krafter till vänster redan tagit upp den frågan.
Det finns alltså två sätt att se på detta. Antingen litar man på marknaden löser eventuella problem eller så ser man det politiska i hur det fungerar. Ett marknadsliberalt respektive vänsterliberalt perspektiv om man så vill. Marknadsliberalen räknar med att köparna tar ansvar och ställer krav på arbetsvillkoren hos sina RUT-leverantörer så att de som utnyttjar sin personal på ett otillbörligt sätt slås ut. Vänsterliberalen förstår vad en ojämn maktbalans mellan arbetsgivare och personal innebär och ser det politiska behovet av att villkora skatteavdrag med rimliga arbetsvillkor. Jag är team #vänsterliberal.
Om skattesubventioner till en kvinnodominerad företeelse som RUT ska kunna motiveras med jämställdhet som argument måste det vara möjligt att ställa krav på arbetsvillkoren.
(Missa förresten inte gårdagens inlägg om varför RUT trots allt ovan är bättre än ROT och varför ROT borde avskaffas.)