Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Då var det dags igen. ”Motsvarande en miljon människor lever av bidrag i stället för av arbete” skriver Anna Kinberg Batra på DN Debatt idag. Ett populärt grepp och ofta upprepat från moderater, centerpartister och svensk systemkollapshöger. Meningen kopplas i allmänhet till formuleringar om utanförskap, invandrare, ungdomar och arbetslöshet. Så också idag:
De som står längst från arbetsmarknaden är framför allt utrikes födda och ungdomar utan utbildning. För dem växer både utanförskapet och bidragsberoendet. Motsvarande en miljon människor lever av bidrag i stället för av arbete.
Det här är inte sant. Moderaterna räknar nämligen inte bara socialbidragstagare och arbetslösa i sitt utanförskap utan också nya svenskar på väg in i samhället med etableringsersättning, personer med så svåra skador/sjukdomar att de inte kan arbeta heltid och vanliga sjukskrivna. Moderaterna räknar till och med in de som är sjukskrivna så kort tid att det är arbetsgivaren som betalar sjuklön! Jag blir förbannad. Att kunna vara hemma med ersättning när man är sjuk är för mig själva definitionen av innanförskap. Det är den trygghet som kommer av att ha ett arbete *och* vara en del av ett samhälle som gemensamt ordnat skydd vid sjukdom. Moderaterna försöker få det till ett skändligt bidragsberoende och ett misslyckande för samhället. Det är ju tvärtom. Jag är själv sjukskriven en tid efter en operation och jag lever banne mig inte i något utanförskap för det.
Tyvärr är Batra inte ensam. I riksdagens partiledardebatt nyligen drog Annie Lööf till med:
Här kan vi konstatera att enligt regeringens egen budgetprognos kommer uppemot 1 miljon människor i Sverige att leva i utanförskap inom bara några år. Majoriteten av dem är särskilt utsatta och står ännu längre från arbetsmarknaden.
Hur står det då till med det? Jo, i budgetpropositionen från i höstas finns en tabell kallad Helårsekvivalenter i vissa transfereringssystem (Tabell 8.9, sid 502). Av denna framgår både vilka ersättningar som räknas in och hur prognosen ser ut.
Vän av ordning undrar nu två saker. Vad betyder allt det där och var står det en miljon? Såhär:
- Sjuk -och rehabiliteringspenning är det vi får vid sjukdom. Obs att här ingår den del som arbetsgivarna betalar under de första två veckorna. Att kalla det bidrag är en smula magstarkt överhuvudtaget.
- Sjuk- och aktivitetsersättning får den som är varaktigt förhindrad att arbeta på grund av sjukdom, skada eller funktionsnedsättning. Vad moderaterna och centern avser göra med dessa grupper vore intressant att veta.
- Arbetslöshetsersättning får den som kvalificerat sig för A-kassa och är arbetslös.
- Arbetsmarknadspolitiska program är till för den som behöver omskolas eller utbildas för att komma (tillbaka) in på arbetsmarknaden.
- Etableringsersättning ges till den som nyss beviljats uppehållstillstånd för att hen ska kunna komma in i samhället. Det är inte ett varaktigt bidrag utan ges under den tid man genomför sin etableringsplan, dock max 2 år.
- Ekonomiskt bistånd, slutligen, är det vi i dagligt tal kallar socialbidrag.
Totalt summerar detta nu till strax över 900.000 personer och beräknas enligt senaste prognosen ha sjunkit till strax under 900.000 innan 2020. Hur mycket av detta som är utanförskap kan naturligtvis diskuteras. Jag tror att den som hör frasen ”lever på bidrag” tänker på socialbidrag och a-kassa. Då pratar vi om under 200.000 personer. Lägger vi till förtidspension (Sjuk- och aktivitetsersättning) kommer vi upp i cirka 400.000 personer.
Var kommer då siffran en miljon ifrån? Svårt att veta, men det fanns en tidigare prognos som pekade på en summa 980.000 till 2020 (sid 131 i vårpropositionen). Sannolikt är det den M och C har i åtanke när de pratar om snart en miljon. Slarvigt.
Klart är dock att M och C vill slå mynt av ”en miljon i utanförskap”. Ett annat sätt vore att att använda den historiska statistiken. När alliansregeringen tillträdde var läget väsentligt sämre. Att siffrorna sjönk så snabbt under alliansåren borde vara något att var stolt över. Men det är fortfarande inget bra mått på utanförskap. Däremot kan vi konstatera att det inte var bättre förr.
Istället för detta larmande om en miljon borde insatserna fokuseras på rätt saker, dvs:
- Fortsätta med förslag till hur sjukskrivningarna kan hållas tillbaka genom att se till att människor mår bättre.
- Hitta bättre sätt att samordna insatser mellan landsting och försäkringskassa.
- Fortsätta med insatser för att människor med funktionsnedsättning ska kunna få in en fot på arbetsmarknaden, även om det kräver insatser från skattebetalarna.
- Fokusera insatser för grupper långt från arbetsmarknaden till bristyrken som kräver jämförelsevis kort utbildning, framförallt gymnasieutbildad personal till vårt och omsorg.
- Försök i det längsta att hålla människor borta från socialbidrag (ekonomiskt bistånd). Den som kommit dit måste sälja bostad bil och andra tillgångar vilket gör det svårare att komma tillbaka.
Men klumpa inte hop siffror som snarast visar på innanförskap med sådana som tyder på verkliga problem. Väljarna är smartare än så.