”När jag är svagare, ber jag om frihet, därför att den är er princip. Men när jag är starkare, tar jag den ifrån er, därför att den är inte min princip.”
Jag tar fram Per Wirténs bok om liberalen och DN-mannen Herbert Tingsten och läser avsnittet om Tingstens syn på hur odemokratiska krafter utnyttjar demokratin. Tingsten använde citatet – som är från den franske liberalen Montalembert – i en text som varnade för den totalitära kommunismens planer i Europa. Redan 1947.
För en vecka sedan, torsdag före Almedalsveckan, kom nyheten att Alliansen kommit överens om att SD borde få ordförandeposter i några av riksdagens utskott. Efter en turbulent dag föll förslaget när Jan Björklund uttalade sig och sade att det inte längre var aktuellt eftersom ”S så tydligt säger nej” (SVT 29/6). I sak är det dock tydligt att Alliansen fortfarande tycker att det behövs en ordning där även SD får ordförandeposter. Flera företrädare har uttalat sig om ordförandeposter i förhållande till valresultatet vilket också understryks i det interna utskick från Maria Arnholm som Expressen citerar. Arnholm skriver:
”De fyra allianspartierna landade gemensamt i att i diskussioner med Socialdemokraterna pröva idén att också Sverigedemokraterna skulle tilldelas vissa utvalda presidieposter.”
Motivet är att Sveriges riksdag måste ha ”demokratiska och formella spelregler som avspeglar väljarnas önskemål”.
För mig är det både demokratiskt och formellt att rösta om vem som ska ha ordförandeposten i respektive utskott. Då blir det inga ordföranden från SD.
Oförenliga ståndpunkter
Liberalerna upprepar gång på gång att det inte ska bli några förhandlingar med SD. Det är bra, men det är en ståndpunkt som faktiskt är helt oförenlig med att ge varje parti ordförandeposter i förhållande till valresultatet. Att fördela 17 platser i Socialförsäkringsutskottet efter partiernas storlek är helt okontroversiellt. Alla platser är lika mycket värda. Så är det inte med ordförandeposterna i 15 utskott. Det vet lokalt aktiva partister av alla kulörer. Utbildningsnämnden är tung. Fritidsnämnden, med bara en bråkdel av pengarna, är det inte. På samma sätt är det i riksdagen. Om ordförandeposter ska fördelas efter partiernas storlek måste man ändå förhandla om vilket parti som ska få vilken ordförandepost. Och då sitter man där. Och. Förhandlar. Med. SD.
Varje regering förhandlar dessutom med företrädare för riksdagens utskott. När den liberala kulturministern i en alliansregering ska förhandla budget med kulturutskottet blir det alltså kanske Björn Söder som sitter på andra sidan bordet.
Det finns andra sätt
Vad kunde man då gjort istället för att ta upp en diskussion om att ge SD ordförandeposter i utskotten? Man kunde fortsatt som idag, dvs de anständiga partierna gör upp och fördelar posterna. Eller så kunde man göra som i kommuner och landsting och komma överens om att den koalition som styr och tar ansvar också tillsätter alla utskottsordförande. Mig veterligen har ingen klagat på den ordningen där.
Konsekvenser
I kommuner och landsting vet alla hur viktiga nämndordförande är. En nämndordförande från ett parti utanför den styrande koalitionen, alltså från ett parti som inte behöver ta ansvar för helheten, vore otänkbart. Inte ens partier i långvarig opposition tycker att det vore rimligt.
– För att det ska vara rättvist måste SD få vara ordförande i byggnadsnämnden, sade ingen anständig kommunpolitiker någonsin.
Alliansledningarnas resonemang kommer såklart att få konsekvenser på lokal nivå. Om partiledarna sagt att SD i kraft av sin storlek ska få ordförandeposter i riksdagens utskott, varför ska det inte gälla här också? Räkna med att de partier som har mest att vinna på mer aktivt stöd av SD driver frågan. Och vad händer då?
Den dörr Alliansen öppnat är mycket farlig och riskerar att leda till ett försämrat, rörigt och långsamt beslutsfattande i kommunerna. Nämndens förslag, kanske framtaget med ordförandens utslagsröst eller baserat på ett underlag som ordförande drivit fram, faller i kommunstyrelse eller kommunfullmäktige där majoriteten är en annan. Bostadsbyggande fördröjs. Beslut tvingas fram på sämre underlag. Förtroendet för den lokala politiken försämras. En mycket farlig utveckling. Det handlar inte om ett svagt slutande plan utan det riskerar att gå utför snabbare än vi tror.
Historiens vingslag träffar hårt
I samma bok av Per Wirtén som jag nämnde i inledningen finns ett avsnitt om Tingstens bok ”Från parlamentarism till diktatur – om fascismens erövring av Italien”. Tingsten var hård i sin kritik av de italienska liberaler som trodde att de, med Wirténs beskrivning, kunde ”tämja extremisterna genom att slussa in dem i parlamentariskt samarbete”. Oppositionen bestod av dåtidens italienska socialister och kristet sociala, men liberalerna såg friheten hotad ifrån vänster. ”Skräcken för de röda blev argument för att inleda vandringen bort från de rättigheter liberalerna egentligen ville skydda.”, skriver Per Wirtén.
I boken skriver Tingsten om hur Mussolini tog makten och konstaterade med facit i hand om liberalernas agerande: ”Deras försiktiga beräknande politik hade i själva verket banat väg för omvälvningen; sedan de gjort sin tjänst fingo de gå.”
Kanske fanns det ett motstånd också bland italienska liberaler. Kanske möttes också de av höga partiföreträdare som avfärdade dem som ”aktivister som känner väldigt starkt” (Johan Pehrson i SVT 2/7). Jag vet inte, men historiens vingslag träffar så hårt att jag vill söka skydd. Jag hoppas att det går bra den här gången. Att vi är tillräckligt många som håller emot. Att vi tillsammans lyckas hålla de partier som hånar demokratins värden och institutioner borta från inflytande.