Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
I Dagens Samhälle häromveckan skrev den borgerliga debattören Alice Teodorescu att ett jobb med låg lön är bättre än inget alls. Det låter rimligt, men frågan är till vilken gräns. Jag menar att om lönen blir så låg att samhället ändå måste gå in och stötta med bidrag, då har den gränsen nåtts. Därför oroar det mig att Alice Teodorescu tar den amerikanska arbetsmarknaden som ett föregångsexempel. Hon menar att amerikanernas annorlunda syn på arbete är nyckeln, ”framför allt att ett låglönejobb på Walmart är bättre än inget jobb alls, för såväl individ som samhälle.”
Visst har vi problem på den svenska arbetsmarknaden, bland annat i form av inlåsningseffekter och trösklar som gör det svårt för en del grupper att ta sig in, svårt att få det där viktiga första jobbet. Men att av det dra slutsatsen att den amerikanska modellen vore att föredra menar jag är fel slutsats.
För det första är det svårt att jämföra. Bara sådana saker som sjukförsäkring och pensioner fungerar annorlunda. För stora delar av arbetsmarknaden är sjukförsäkring något som följer med anställningen. Obamas sjukvårdsreform syftade till att med skattemedel ge sjukförsäkring till de grupper som inte har denna förmån. I praktiken handlar det om arbetslösa och anställda i låglönejobb.
”Benefits are also scarce for front-line fast-food workers; an estimated 87 percent do not receive health benefits through their employer”, som Labor center vid Berkeley-universitet konstaterar i sin rapport om kostnaderna för låglönejobben.
De låga lönerna i snabbmatsindustrin förutsätter helt enkelt att staten går in och betalar den sjukförsäkring som i den amerikanska modellen annars ska betalas av arbetsgivaren. En sådan snedvridning skulle inte bli aktuell här, men den skulle knappast accepteras heller.
För det andra så är lönerna i många fall så låga att det (med våra mått mätt ända glesa) sociala skyddsnätet måste gå in. Laborcenter vid Berkeley-universitetet har visat att närmare tre fjärdedelar av de som måste ta skyddsnätet till hjälp har arbete. Problemet är att lönen är så låg, och villkoren så dåliga att skattebetalarna måste stå för mellanskillnaden. Vill vi ha det så?
Tittar man på det ur ett marknadsekonomiskt perspektiv framstår systemet som närmast perverst. Snabbmatskoncernerna gör stora vinster, delvis på skattebetalarnas bekostnad. Koncernen Yum! Brands, som omfattar Kentucky Fried Chicken, Taco Bell och Pizza Hut, gjorde 2012 en vinst på 1,6 miljarder dollar. Samtidigt beräknas skattebetalarna har stöttat personalen och deras familjer med närmare 650 miljoner. Förutom sjukförsäkring handlar det om så kallade ”food stamps”, försäkringar för barn och det vi kallar försörjningsstöd.
Med europeiska mått mätt fungerar vår arbetsmarknad bra, utan särskilt stora inslag av strejker och utan inflationsdrivande löneökningar. De stora kraven på rejäla lönelyft kommer idag paradoxalt nog från politiskt håll (med lärarlöner som det tydligaste exemplet). Självklart finns det problem vi behöver diskutera, exempelvis trösklar och rörlighet. Den som vill jämföra med och förorda en amerikansk modell måste då redovisa om vi verkligen ska importera en modell som förutsätter att skattebetalarna ”fyller upp” till en skälig levnadsnivå.
Överhuvudtaget karakteriseras den borgerliga debatten om lägre ingångslöner av resonemang om hur det ”borde” vara, men det saknas både konkreta förslag och analys av konsekvenser. Att leta andra förebilder vore en bra början. Sen behövs mer konkretion om hur det ska gå till att tvinga ned lönerna, om staten ska blanda sig i lönebildningen, och i så fall hur.