Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Att Ryssland använder gasleveranser, krediter och betalningsvillkor som ett medel för utrikespolitiska påtryckningar har flera grannländer fått erfara. Frågan har blivit aktuell också i Europa där den ryska gasen av det skälet blivit väsentligt mindre attraktiv. Jag tillåter mig gissa att gasledningen för rysk gas på Östersjöns botten haft det ännu motigare om den planerats nu.
Nu är det inte bara gas som Ryssland ägnar sig åt, man går också in på elmarknaden i allt större utsträckning. En bit bort handlar det om finansiering och bygge av ny kärnkraft i Ungern och på betydligt närmare håll samma sak i Finland.
Häromdagen debatterades det planerade kärnkraftverket i Pyhäjoki, cirka 16 mil öster om Skellefteå, i en interpellationsdebatt i riksdagen. Det slår mig att det säkerhetspolitiska perspektivet helt uteblir. Det låter på kärnkraftsförespråkarna som att det är Finland som är föregångslandet, Finland som satsar. Det är väl tveksamt om man egentligen kan säga det.
EON drog sig ur den finska marknaden vilket ledde till att de sålde sin andel i Fennovoima (det bolag som ska bygga och driva verket) . De som till slut köpte EON:s andel om 34 procent var i praktiken ryska staten genom Rosatom. De inte bara äger utan ska också bygga, stå för en stor del av finansieringen och leverera bränsle.
Vad innebär det för det säkerhetspolitiska läget i Bottenviken? Skulle vi vara bekväma med ryska staten som delägare i kärnkraftverken i Oskarshamn om EON bestämmer sig för att dra sig ur också i Sverige? (Nu finns det inget som tyder på det, men frågan är trots allt intressant).
Energi och säkerhetspolitik hör ihop, det visar inte minst Rysslands hantering av gasleveranser till sina grannländer och kanske också till Europa. Vill vi ha motsvarande utveckling när det gäller el? Och är det inte dags för svenska kärnkraftsförespråkare att hitta ett annat föredöme än Finland?