Johan Enfeldt

Personal, arbetsvillkor och personlig assistans

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Mycket av debatten om personlig assistans går ut på att diskutera om pengar åtgår till annat än det är avsedda för, i vilken omfattning och vad man ska göra åt det. Tyvärr fastnar debatten ofta i ett alltför välbekant mönster. Den ena sidan ropar ”fusk”. Den andra sidan svarar med ”jättelite” och redovisar sedan helt rimliga argument om varför personlig assistans är bra och viktigt. Det är inte nytt. Det är inte bra. Det har lett till en successiv urholkning av personlig assistans. Det har lett till försämringar för brukarna. Det har lett till sämre villkor för de som jobbar som personliga assistenter. De sistnämnda är en grupp som alldeles för sällan syns i diskussionen. Ändå är det så att de sitter på nyckeln. För sanningen är ju den att företag som använder skattepengar på ett felaktigt sätt sällan bryr sig så mycket om personalens arbetsvillkor. Istället för att som nu försvåra för alla som behöver personlig assistans vore det rimligt att istället ställa krav på arbetsvillkor i de företag som bedriver personlig assistans. Om detta skrev jag i veckan i Kommunals tidning Kommunalarbetaren.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Flyget, marknaden och klimatet

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

photo_25360_20130615 För en vecka sedan, den 28 juni, skrev jag tillsammans med Karin Karlsbro i Dagens Samhälle om varför flygskatt är ett rimligt steg mot en politik där förorenaren betalar och där olika transportslag behandlas lika. Vår text var ett svar på en text av våra partivänner Nina Lundström och Birgitta Ohlsson som helt avfärdade flygskatten. De har också kommit med en slutreplik. Debatten gav upphov till många kommentarer och frågor. Här försöker jag reda ut mer om det jag vet och hur jag tycker det hänger ihop.

Det handlar om flera saker. Spelregler för olika transportslag, dvs vanlig marknadsekonomi och dess konsekvenser. Infrastruktur för stad och land. Klimatpåverkan.

Vi börjar med spelreglerna och marknadsekonomin:

Jag var med hustrun till Karlstad i helgen. Med bil. Vi gjorde av med runt 0,4 liter bensin per mil och person. Tur och retur betalade vi runt 170 kr var i skatt på bränslet. Om vi hade tagit flyget skulle bränsleskatten varit noll kronor.

Jag gillar marknadsekonomi. I det ligger att jag ser vilka konsekvenser en sådan snedvridning av konkurrensen får på flera olika plan. Det blir mindre tryck på att tåg och bussar ska fungera. Andra trafikslag måste anpassa sina priser nedåt och får svårare att klara underhåll och investeringar.

Alla som gillar marknadsekonomi bör också ställa sig frågan. Om bilismen betalar 14 kr/liter och flyget bara en tredjedel – är det då bil- eller flygindustri som har mest incitament att skapa snålare motorer?

Jag har respekt för hållningen att vi ska ha ett kraftigt skattesubventionerat flyg, men skulle då hellre se argument som rakryggat stod för det. Och som förmådde diskutera syftet. Inrikes? Utrikes? Både och? Ska det vara subventionerat för att företagen i regionen ska ta sig till kunder och huvudkontor, eller ska det gälla också om jag vill flyga på en veckas solsemester till Rhodos?

För en flygplats som Karlstad handlar det ju inte bara om att flyget subventioneras av avsaknad av bränsleskatt utan också om att kommunens skattebetalare går in med runt 250 kr per passagerare.

Frågan om stad och land är såklart också viktig. Karin Karlsbro och jag anger i vår artikel att vi bör undanta landsdelar med få andra alternativ för transporter. I det stora hela är det en ganska liten andel av inrikesflyget. Bulken av trafiken på Bromma är till Göteborg och Malmö.

Så till frågan om klimatet.

photo_38880_20150623 Självklart vore det bäst om vi hade en kraftig differentiering av kostnaderna för olika sorters bränsle. Så att det skulle löna sig att flyga på biobränsle. I teorin är det ett självklart resonemang. I praktiken – där vi står idag – är det inte alls lika lätt. Det är svårt att differentiera från en noll-nivå och tillgången gör att det inte är realistiskt på kort sikt. Jag försöker i några punkter sammanfatta:

1. Flyget betalar inte bränsleskatt så det går inte att stimulera förnybart bränsle genom att sänka skatten på det. Annars vore det såklart rimligt.

2. Internationella överenskommelser förhindrar skatt på flygbränsle så det går inte heller att straffskatta bort fossilt bränsle. Även detta vore rimligt om det var tillåtet..

3. Inblandningen av förnybart bränsle i flygbränsle är försvinnande låg. Dels pga 1 ovan, dels pga att tillgången är mycket liten. Man kan tänka sig att tvinga fram inblandning. Gärna för mig. Effekten skulle på kort sikt bli kraftigt ökade priser på biobränsle (tillgång och efterfrågan) och därmed ökade kostnader för flyget vilket jag föreställer mig triggar samma argument som flygskatten.

4. I nuläget finns ingen realistisk plan för att ersätta flygbränsle med förnybart i stor skala. Flyget kan alltså inte gå över till förnybara bränslen idag. En sådan utveckling kan komma, men ligger långt fram i tiden. Åtgärder för att minska klimatpåverkande utsläpp behövs nu.

5. När det gäller koldioxidutsläpp från flyg räknar man också med så kallade höghöjdseffekter. Det innebär i korthet att koldioxid och kondens som släpps ut på hög höjd har större klimateffekter än samma utsläpp på marknivå. Tyvärr innebär det att flyg som drivs med förnybara bränslen också har en sådan höghöjdseffekt. Självklart är förnybara bränslen bättre ändå, men för höghöjdseffekter måste vi ändå hitta andra ekonomiska styrmedel. Det jobbiga med höghöjdseffekter är att utvecklingen mot allt mer resande med utrikesflyg måste bromsas. Annars klarar vi inte att minska klimatpåverkan ens med biobränslen.

Vi som gillar marknadsekonomi bör se oss i spegeln och ställa frågan – kan fortsatta subventioner till dagens flyg vara ett tillräckligt incitament för att få flygindustrin att ta fram miljövänligare flygmaskiner och bränslen? Eller skulle vi nått längre om flyget redan tidigare pressats av dyrare bränsle? Jag tror att de flest vet svaret. Jag vet också att den föreslagna flygskatten inte är optimal för att uppnå detta. Som den är utformad (vilket i stor utsträckning styrs av vad som är möjligt pga internationella överenskommelser) är den bättre på att jämna ut spelplanen mellan olika transportslag än på att stimulera miljövänligare flyg. Eftersom jag tycker att det viktiga är att minska utsläppen från transportsektorn tycker jag ändå att det är ett rimligt och viktigt steg.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Avsägelse: Öppenhet och medlemsinflytande kan inte bara vara fina ord

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Idag har jag avsagt mig ett av mina finaste uppdrag, det som ledamot i styrelsen för Liberalerna i Uppsala län. Det smärtar.

Det är ingen hemlighet att jag ofta kritiserar partiet från vänster och gärna skulle se en förändrad inriktning på politik, tonläge och prioriteringar. Det här handlar inte om det.

Det här handlar om att vi inte kan prata om öppenhet och medlemsinflytande och sedan agera tvärtom. Det är – anser jag – vad som hände på det extra styrelsemötet i länsförbundet i Uppsala län förra måndagen. Jag har försökt att förlika mig med beslutet, att skaka av mig ilskan, men det går inte över. Jag vill inte vara en del av detta.

Jag har inte ännu tagit ställning i personfrågan, men jag vill säga följande: Ändamålet helgar inte medlen. Om det idag går att göra så här för att påverka åt ett håll går det också vid ett annat tillfälle att göra likadant för att påverka åt ett annat.

Jag vill nu stå fri att påverka både process och politik utan att vara bunden av lojalitet till mitt förbundsstyrelseuppdrag och hoppas ha fortsatt förtroende att fortsätta med med mina politiska förtroendeuppdrag i region Uppsala.

Slutligen. Tack alla jag lärt känna och arbetat med under tre år som AU-ordförande och numera vanlig förbundsstyrelseledamot, men här var jag tvungen att dra en gräns.

Min avsägelse nedan.

Till:
Styrelsen för Liberalerna i Uppsala län och adjungerade sidoorganisationer
Kansliet för Liberalerna i Uppsala län
Valberedningen för Liberalerna i Uppsala län

Avsägelse

Jag, Johan Enfeldt, avsäger mig härmed min post som ledamot i styrelsen för Liberalerna i Uppsala län. Orsaken till detta är hur förbundsstyrelsen hanterat nominering av partiledare och presidium.

Jag var kallad till ett extra styrelsemöte den 29/5 2017. I kallelsen angavs ekonomiska frågor rörande en lokalförening som orsak. Mindre än ett dygn i förväg kompletterades föredragningslistan med en beslutspunkt om nominering av partiledare och presidium. I praktiken avgjorde 8 personer frågan utan möjlighet till förankring hos föreningar och medlemmar.

Uppdraget i förbundsstyrelsen kommer från årsmötet och de ombud som utsetts av medlemmar i länets kommuner. Ledamöter i styrelsen måste i viktiga frågor kunna rådgöra med föreningarna och ytterst också kalla till ett extra representantskap för att kunna fatta väl förankrade beslut.

Enligt min uppfattning har länsförbundet att ta tillvara medlemmarnas intressen också i personfrågor. Att nominera en kandidat utan att lyfta viktiga frågor för oss och utan att framföra vad vi vill förändra är att avhända medlemmarna i Uppsala län viktigt politiskt inflytande. Med ett beslut på ett senare möte hade vi haft möjlighet att ha sådana diskussioner med kandidaterna.

Ibland måste vi såklart fatta snabba beslut och förankra eller förklara i efterhand. Beslutet i måndags var inte ett sådant. Jag kan inte se att denna nominering var något som brådskade för medlemmarna i Uppsala län. Nomineringstiden utgår den 23/8. Möjligen var det bråttom för enskilda ledamöter och tredje part, men det är inte mitt uppdrag som ledamot i förbundsstyrelsen att ta hänsyn till. Vi hade haft tid att förbereda beslutet och ta diskussionen om hur vi skulle hantera frågan om nomineringar på nästa ordinarie möte.

I sakfrågan – vem och vilka som ska leda partiet i valrörelsen – hoppas jag nu precis som många andra på en öppen process där vi som medlemmar ges möjlighet att ta ställning till olika alternativ baserat på vad kandidaterna själva uttrycker att de vill förändra. Där har jag själv inte tagit ställning.

Jag måste konstatera att Länsförbundets beslut den 29/5 har försvårat en sådan process för medlemmarna i Uppsala län. Det håller inte att prata om öppenhet, medlemsinflytande och förankring samtidigt som 8 personer fattar beslut om att nominera ny partiledare i ett slutet rum med mindre än ett dygns varsel.

Då jag reserverade mig mot beslutet att nominera redan 29/5 vill jag stå fri att själv påverka processen utan att ta hänsyn till min roll i en förbundsstyrelse som har att förvalta ett beslut jag inte vill ta ansvar för.

Norrvissjö 2017-06-07

Johan Enfeldt

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Bristande underlag och öppettider som ger vård i hela länet

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

De rödgröna i landstinget (som numera alltså heter Region Uppsala) har lagt ett förslag om att stänga jourmottagningarna i Tierp och Östhammar nattetid. Bakgrunden är att det åtgår dyrbara personalresurser till mycket lite vård. Det kommer helt enkelt väldigt få patienter dit nattetid.

Liberalerna är inte representerade i Vårdstyrelsens arbetsutskott där förslaget presenterades, men vi har ställt flera frågor till de rödgröna om hur det är tänkt. Om detta skrev jag idag i Arbetarbladet.

För oss handlar det dels om att säkra vården i hela länet, dels om det skulle gå att använda resurserna klokare för att få ut mer vård för de skattepengar vi satsar i Norduppland. Någon omfördelning av resurser från Norduppland till centrala länet (läs Uppsala och Akademiska sjukhuset) kommer inte på fråga.

Jag har kontakt med våra lokala partiföreningar i Tierp och Östhammar och vi kommer att ta ställning i vår landstingsgrupp (ja, regiongrupp) när det finns rättvisande underlag.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

It’s the blockpolitiken, stupid!

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Kraftigt avståndstagande mot händelserna i Hässleholm från ledande liberaler. Bra. Men jag vill ställa frågan varför situationen uppstod? Jag är rädd att vi kommer se mer av detta eftersom det är en konsekvens av blockpolitik i allmänhet och liberalers beröringsskräck med sossar i synnerhet.

tt-hassleholm

Idag driver vi en linje av stenhård blockpolitik och vår strategi inför valet går i huvudsak ut på att locka över missnöjda moderater. Analyserna visar att de ligger närmast oss. Den väletablerade vattna-där-det-växer-strategin regerar fortfarande i kampanjsammanhang. Egentliga grepp för att locka väljare över från andra sidan blockgränsen är sällsynta.

Jag är rädd att effekten blir att fler av oss liberaler därför kommer hamna i situationer som den i Hässleholm. Moderaterna trycker på för att få styra och eftersom vår huvudprioritering är att hålla ihop alliansen hamnar vi till slut i en diskussion om någon form av beroende av SD. Så ser det sedan ett drygt år ut i Gävle (där alliansen är mindre än de rödgröna och styr tack vare aktivt SD-stöd), och igår togs det en nivå till i Hässleholm.

Jag tror att väljaren fattar det här. Alltså att partier som saknar strategi för egen majoritet och samtidigt vägrar titta över blockgränsen förr eller senare trasslar in sig med SD.

Den som vill bryta detta gör bäst i att skaffa sig egen handlingsfrihet för att inte stå så inmålad i allianshörnet att det saknas alternativ. Mina tips:

Lär känna några på andra sidan. Det är inte så svårt! Börja på promenaden till parkeringen efter mötet. Erbjud någon skjuts hem.
Skruva ner tonen mot de rödgröna i nästa debattinlägg. Bränn inte broar i onödan.
Fika med en sosse.
Läs noga gemensamma alliansutspel och begär att systemkollapshögerns språkbruk stryks innan du skriver under.
Gå dit moderater inte går.
Lyssna på ett föredrag på ABF eller Naturskyddsföreningen.
Träffa lite lokala fackföreningar.
Ät lunch med en miljöpartist.

De liberala krafterna måste vara starka och stå på egna ben, oavsett samarbete. Så visa moderaterna att du är lite hard-to-get. Hitta en fråga och gör ett gemensamt utspel över blockgränsen. Det räcker med en liten. Dina moderatkompisar blir sura, men min egen erfarenhet är att det blir få negativa reaktioner från annat håll.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

When we go low

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Idag skriver jag om etik i sociala medier tillsammans med partikamraten Ulf Schyldt från Täby i Liberalernas partitidning NU. Bakgrunden är förra helgens uppmärksammade offentliga gräl mellan L och S om statsbesöket i Iran. Vi går inte in på sakfrågorna om det var rätt att besöka Iran, slöja eller inte etc, utan håller oss till frågan om hur hårt skruvade budskap som är rimliga att sprida i sociala medier. NU publicerar inte alla artiklar på nätet, så därför finns texten här.

Vi begår samma misstag som den amerikanska debatten

Det var förfärande att se hur det offentliga samtalets totala sammanbrott i USA banade väg för att Donald Trump blev vald till president. Men vi då? Är vi bättre? Frågan är tyvärr berättigad. Steg för steg är vi också på väg att omfamna samma metoder som leder till att vi, millimeter för millimeter, tummar på hederligheten i debatten.

Facebook-inlägg från Liberala Kvinnors ordförande Gulan Avci.

Nu senast delade många liberaler entusiastiskt ett bildkollage som bland annat föreställde den svenska regeringsdelegationen på statsbesök i Iran i kontrast mot Theresa May bredvid Irans president Hassan Rouhani. Det började med ett inlägg från Gulan Avci skrev där hon skrev ”När brittiska och tyska kvinnliga politiker träffar religiösa ledare i auktoritära länder, visar de civilkurage genom att inte ta på slöjan”.

Problemet är att kombinationen av text och bild blir en lögn. May träffade Rouhani i FN-byggnaden i New York. Iransk lag – den som tvingar även besökande kvinnliga statsråd att bära sjal – gäller inte i New York. May visade ingenting genom att inte bära slöja i New York, trotsade ingen, markerade inget. Inte heller finns någon sådan lag i Saudiarabien. Även när detta blev känt fortsatte spridningen. Nu med argumentet att det inte spelade någon roll var bilderna tagits. Som om vi trodde att Ann Linde skulle burit slöja i New York.

Gulans tweet med samma bild spreds snabbt och när vår partiledare delade den blev det så att säga officiell partipolitik.

Vi begår samma misstag som den amerikanska debatten, samma som både aggressiv vänster och alternativhöger. Vi är långt ifrån ”When they go low, we go high” och det oroar inför valåret. Medlemmar på alla nivåer ser och lär av detta. Är detta den väg vi vill gå? Lärde vi oss inte den läxan när andra gjorde den, så kanske vi också behöver förlora val innan vi lär oss det samma. Men har vi verkligen råd med det? Och vem vinner rösterna istället?

Vi hoppas att frågan om etik i sociala medier blir en stående punkt på kommande samlingar i partiet.

Ulf Schyldt Täby

Johan Enfeldt Uppsala

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Nej. Jag är inte utanför

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Då var det dags igen. ”Motsvarande en miljon människor lever av bidrag i stället för av arbete” skriver Anna Kinberg Batra på DN Debatt idag. Ett populärt grepp och ofta upprepat från moderater, centerpartister och svensk systemkollapshöger. Meningen kopplas i allmänhet till formuleringar om utanförskap, invandrare, ungdomar och arbetslöshet. Så också idag:

De som står längst från arbetsmarknaden är framför allt utrikes födda och ungdomar utan utbildning. För dem växer både utanförskapet och bidragsberoendet. Motsvarande en miljon människor lever av bidrag i stället för av arbete.

Det här är inte sant. Moderaterna räknar nämligen inte bara socialbidragstagare och arbetslösa i sitt utanförskap utan också nya svenskar på väg in i samhället med etableringsersättning, personer med så svåra skador/sjukdomar att de inte kan arbeta heltid och vanliga sjukskrivna. Moderaterna räknar till och med in de som är sjukskrivna så kort tid att det är arbetsgivaren som betalar sjuklön! Jag blir förbannad. Att kunna vara hemma med ersättning när man är sjuk är för mig själva definitionen av innanförskap. Det är den trygghet som kommer av att ha ett arbete *och* vara en del av ett samhälle som gemensamt ordnat skydd vid sjukdom. Moderaterna försöker få det till ett skändligt bidragsberoende och ett misslyckande för samhället. Det är ju tvärtom. Jag är själv sjukskriven en tid efter en operation och jag lever banne mig inte i något utanförskap för det.

Tyvärr är Batra inte ensam. I riksdagens partiledardebatt nyligen drog Annie Lööf till med:

Här kan vi konstatera att enligt regeringens egen budgetprognos kommer uppemot 1 miljon människor i Sverige att leva i utanförskap inom bara några år. Majoriteten av dem är särskilt utsatta och står ännu längre från arbetsmarknaden.

Hur står det då till med det? Jo, i budgetpropositionen från i höstas finns en tabell kallad Helårsekvivalenter i vissa transfereringssystem (Tabell 8.9, sid 502). Av denna framgår både vilka ersättningar som räknas in och hur prognosen ser ut.

helårsekviv

Vän av ordning undrar nu två saker. Vad betyder allt det där och var står det en miljon? Såhär:

Sjuk -och rehabiliteringspenning är det vi får vid sjukdom. Obs att här ingår den del som arbetsgivarna betalar under de första två veckorna. Att kalla det bidrag är en smula magstarkt överhuvudtaget.
Sjuk- och aktivitetsersättning får den som är varaktigt förhindrad att arbeta på grund av sjukdom, skada eller funktionsnedsättning. Vad moderaterna och centern avser göra med dessa grupper vore intressant att veta.
Arbetslöshetsersättning får den som kvalificerat sig för A-kassa och är arbetslös.
Arbetsmarknadspolitiska program är till för den som behöver omskolas eller utbildas för att komma (tillbaka) in på arbetsmarknaden.
Etableringsersättning ges till den som nyss beviljats uppehållstillstånd för att hen ska kunna komma in i samhället. Det är inte ett varaktigt bidrag utan ges under den tid man genomför sin etableringsplan, dock max 2 år.
Ekonomiskt bistånd, slutligen, är det vi i dagligt tal kallar socialbidrag.

Totalt summerar detta nu till strax över 900.000 personer och beräknas enligt senaste prognosen ha sjunkit till strax under 900.000 innan 2020. Hur mycket av detta som är utanförskap kan naturligtvis diskuteras. Jag tror att den som hör frasen ”lever på bidrag” tänker på socialbidrag och a-kassa. Då pratar vi om under 200.000 personer. Lägger vi till förtidspension (Sjuk- och aktivitetsersättning) kommer vi upp i cirka 400.000 personer.

Var kommer då siffran en miljon ifrån? Svårt att veta, men det fanns en tidigare prognos som pekade på en summa 980.000 till 2020 (sid 131 i vårpropositionen). Sannolikt är det den M och C har i åtanke när de pratar om snart en miljon. Slarvigt.

Klart är dock att M och C vill slå mynt av ”en miljon i utanförskap”. Ett annat sätt vore att att använda den historiska statistiken. När alliansregeringen tillträdde var läget väsentligt sämre. Att siffrorna sjönk så snabbt under alliansåren borde vara något att var stolt över. Men det är fortfarande inget bra mått på utanförskap. Däremot kan vi konstatera att det inte var bättre förr.

Siffror från SCB. Här är inte etableringsersättning med.

Istället för detta larmande om en miljon borde insatserna fokuseras på rätt saker, dvs:

Fortsätta med förslag till hur sjukskrivningarna kan hållas tillbaka genom att se till att människor mår bättre.
Hitta bättre sätt att samordna insatser mellan landsting och försäkringskassa.
Fortsätta med insatser för att människor med funktionsnedsättning ska kunna få in en fot på arbetsmarknaden, även om det kräver insatser från skattebetalarna.
Fokusera insatser för grupper långt från arbetsmarknaden till bristyrken som kräver jämförelsevis kort utbildning, framförallt gymnasieutbildad personal till vårt och omsorg.
Försök i det längsta att hålla människor borta från socialbidrag (ekonomiskt bistånd). Den som kommit dit måste sälja bostad bil och andra tillgångar vilket gör det svårare att komma tillbaka.

Men klumpa inte hop siffror som snarast visar på innanförskap med sådana som tyder på verkliga problem. Väljarna är smartare än så.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Laga något som är trasigt istället för 1177

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Sjukvårdsrådgivningen 1177 är en bra, viktig och populär tjänst som vi finansierar gemensamt. Sedan 2013 drivs den för oss medborgare i Uppsala län av företaget Medhelp. Det fungerar bra. Oavsett vilket tillgänglighetsmått som används (hur stor andel samtal som besvaras inom en minut respektive fyra minuter eller hur få som får vänta mer än nio minuter) presterar 1177 för för oss i länet klart bättre än snittet för riket.

Andel samtal som besvaras inom 4 minuter. Siffror för Uppsala län i rött. Avser 2015.

Avtalet löper till slutet av november i år och kan då förlängas ytterligare två år. På Vårdstyrelsen i måndags (2017-02-06) beslutade de rödgröna att snabbt ta tillbaka verksamheten i egen regi. Redan den 1:a mars 2018 ska landstinget (eller regionen som det nu heter) vara igång.

För oss liberaler handlar detta inte om privat eller offentligt utan om att verksamheten ska fungera så bra som möjligt för medborgare och patienter. Av de underlag som nu fanns tillgängliga tyckte vi inte att det gick att se detta. Vi yrkade därför på att avtalet skulle förlängas med två år samt att det under den tiden skulle göras en ordentlig utvärdering och riskanalys av fördelarna med egen regi respektive upphandling. Så blir det nu inte. Landstinget (eller regionen som det nu heter) ska på ett år vara igång med en egen dygnet-runt-öppen verksamhet som redan nu hanterar 250.000 samtal per år. Om det vore så att 1177 idag drogs med problem kunde det vara motiverat. Nu anser jag att det är ett onödigt och svårmotiverat risktagande av de rödgröna.

De pengar och inte minst den arbetstid som nu ska läggas på att ta över en välfungerande verksamhet i egen regi hade vi behövt till annat. Det mest akuta inom primärvårdens område är att få stopp på de ökande sjukskrivningarna samt brist på kvalificerad personal på flera vårdcentraler. Det hade varit att lägga fokus på rätt saker. Nu vill de rödgröna istället laga något som inte är trasigt.

Ärendet föregicks också av en rörig hantering i frågan om avtalet redan var förlängt eller inte. Enligt den information som presenterades för Vårdstyrelsen finns ingen sådan förlängning när det gäller Uppsala län, men Medhelp hävdar fortfarande att de har en sådan överenskommelse. Om det kommer ny information i det ärendet måste vi vara beredda att återkomma.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Liberal miljöpolitik – rätt lösningar, men för lågt prioriterat

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Några tankar om problemen med varför Liberalerna inte lyckas nå högre trovärdighet i miljöfrågor, trots att vi ofta får bra betyg när miljöorganisationer granskar partiernas politik.

Partiernas andel bra och dåliga svar enligt Naturskyddsföreningen inför valet 2014.

Om det är någon fråga där vi landar extra mycket i ”å ena sidan, å andra sidan” så är det ofta miljön. Vår grund i marknadsekonomiska tänk ger en stabil bas att stå på, men ofta väger andra intressen starkare. Om det står mellan en marknadsekonomisk lösning som gör att förorenaren får betala lite mer så att miljön kan förbättras och ekonomiska intressen hos ”kärnväljare i villa, radhus och bostadsrätt” eller något som framförts på en frukost med Svensk Näringsliv, då får alldeles för ofta miljön stryka på foten. Det blir som med flygskatten på landsmötet. Vi landar i att flyget i princip ska bära sina egna miljökostnader, men inte just nu och inte på det här sättet (”flygskatt, men den ska vara internationell”). Och det är visserligen rätt i princip att bilismen får betala mer för den plats den tar, men inte just nu och inte så här. Det blir mycket lättare och vi blir tydligare när kostnaden inte direkt drabbar förmodade kärnväljare eller de mest frekventa frukostmöteslobbyisterna. Då funkar våra marknadsekonomiska resonemang bättre. Så är vi också bra på att ta betalt för miljökostnader i livsmedelsproduktionen. Vilket är helt rätt.

Till detta kommer att vi idag enligt den politiska logiken behöver hitta konflikter gentemot s och mp. Här har miljöfrågorna varit tacksamma. Några av oss minns kampanjen mot trängselskatter (”stoppa Billströms biltullar”). Inte en av våra vackraste stunder med tanke på att det efter alliansregeringens beslut snabbt visade sig att det inte låg särskilt mycket ideologi bakom motståndet. Det var bara en tacksam fråga för konflikt med S. Här har vi bättrat oss tycker jag, men i vissa frågor vacklar vi fortfarande.

Så länge vi ser på miljöfrågorna på det här sättet tror jag inte att vi ska lägga onödigt mycket mycket krut på dem. Jag tycker det vore både tråkigt och fel i sak, men sett till våra resurser är det onödigt att låta ofta engagerade medlemmar lägga alltför mycket energi på detta. Bättre då att prioritera andra frågor.

Om vi däremot bestämmer oss för att prioritera frågorna, om vi lyfter fram personer med kunskap och trovärdighet i miljöfrågor ända upp i partiledningen *och* vid några tillfällen kan visa att vi låter miljön gå före andra intressen. Ja, då finns det hopp. Det finns stora väljargrupper som gillar marknadsekonomi, liberal livsstil, natur och miljö.

Vid ett seminarium i Almedalen 2014, när miljöpartiet låg på topp i opinionen, sade liberala nyhetsbyråns Svend Dahl ungefär att ”Folkpartiet kunde ha varit Miljöpartiet” och att anledningen till att vi inte var det var att vi bestämt oss för att gå en annan riktning under första halvan av nittiotalet. Den har vi hållit fast vid sedan dess. Frågan är om vi törs vända oss tillbaka till de grupper av välutbildade och miljöintressena väljare som då (våren 2014) vallfärdade till mp?

Klas Eklund föreläser om Grön kapitalism.

Jag tror att det är nödvändigt för partiets fortlevnad, men om det ska ske så måste det ske på riktigt. En bra början vore att internt lyfta Wibble-föreläsningen med titeln ”Grön Kapitalism” av Klas Eklund på Bertil Ohlin-institutet 2011. Man kan se föredraget via länken här.

Missa inte diagrammet med kostnader för olika åtgärder som leder fram till utbrottet på temat ”Min klimatpolitik är dyrare är din! Därför är min klimatpolitik bättre!” efter en knapp halvtimme. Det är också en föreläsning där det är väl värt att lyssna på frågestunden den sista halvtimmen.

Den skrift som skrevs till föreläsningen är mycket läsvärd och finns här.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Ge oss mindre makt

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

De som jobbar i vården är proffs. De måste få chansen att göra sitt jobb utan onödig byråkrati och utan regler som hindrar istället för att stötta. I UNT idag skriver jag tillsammans med Liberalernas landstingsråd Lina Nordquist och vår ledamot i landstingsstyrelsen Carl Nettelblad på detta tema. Vi kommer att fortsätta försöka få andra partier att förstå sambandet mellan onödiga regler och svårigheterna att driva vårdcentral på mindre orter till exempel.