Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Idag publicerar Tidningen NU den text som jag skrev med anledning av regeringens beslut att tillsätta utredningen ”Ett nytt regelverk för offentlig finansiering av privat utförda välfärdstjänster, Dir. 2015:22”. Tidningen NU finns inte i sin helhet på nätet så därför kommer texten här:
Försvara eller förbättra? Varför inte en egen utredning om företagen i välfärden?
Regeringen tillsatte nyligen en utredning som populärt uttryckt handlar om ”vinster i välfärden”. Det finns två saker som slår en i utredningsdirektiven:
För det första är det tydligt att en del skrivningar i utredningen är till för att stilla en högljudd opinion till vänster. Närmast komiskt blir det i meningen: ”Utredaren ska mot denna bakgrund föreslå hur regleringen kan ändras så att landstingen inte ska vara skyldiga att ha vårdvalssystem i primärvården, men med bibehållen möjlighet för patienterna att enligt 9 kap. 1 § patientlagen (2014:821) välja utförare av offentligt finansierad öppenvård.”
Utredaren ska alltså reda ut hur landstingen ska slippa erbjuda valmöjligheter, men samtidigt garantera patienten valfrihet.
För det andra är det ett omfattande direktiv för en så liten och kort utredning. Det är många regelverk som ska gås igenom. Det är nu inte vårt problem utan vi bör fundera på vad vi gör istället.
Jag har varit på flera dragningar av valanalyser där en slutsats varit att vi drabbades av ”vinst-i-välfrden”-debatten (ibland har Carema och JB-affärerna pekats ut specifikt). Lärdomen har varit att vi – alldeles oavsett om mediabilden varit korrekt eller ej – blev systemförsvarare och stod utan svar på väljarnas frågor. Därför vore det olyckligt om vår enda reaktion nu blir att kritisera utredningsdirektiven. Varför inte tillsätta en egen utredning? Låt oss se på saker som inte blivit som vi hoppades och se vad vi kan göra åt dem. Några frågeställningar som vi skulle vinna på att belysa är:
- Hur ska en ersättningsmodell se ut för att ge en rimlig avvägning mellan incitament, tillgänglighet, innovation, långsiktighet och valuta för skattepengar? Med fel modell i t.ex. primärvården riskerar vi att premiera många besök i kategorin ”sjukvård för (nästan) friska” framför multisjuka äldre. Skillnaderna mellan olika landsting är idag mycket stora och vi vet inte vilken modell som fungerar bäst.
- Verksamhet i vården styr vi genom lag och avtal. Verksamhet i skola och förskola styr vi enbart via lag. Vilka blir konsekvenserna? Finns det anledning att tillämpa en gemensam modell?
- Inom assistansområdet finns regler både för brukare och utförare. Har vi anledning att se över hur vi fördelat skärpta regler mellan dessa grupper?
- I de avtalsreglerade verksamheterna, exempelvis primärvård och hemtjänst, finns stora skillnader i innehåll i avtalen. Finns det några gemensamma områden som vi bör kräva att kommuner och landsting alltid har med?
- Upphandling förutsätter en fungerande marknad. Det sistnämnda kräver både kompetenta köpare och tillräcklig konkurrens bland utförarna. Vad gör vi när någon eller båda av dessa saknas. Det har ju uppenbart varit fallet med Migrationsverkets upphandlingar av boenden. Jo, detta är med i regeringens utredning trots att det inte alls har med valfrihet och etableringsfrihet att göra. (Utredningen ska lära Migrationsverket skriva avtal. Finns inget som hindrar det idag.)
Rätt utfört kan vi med skarpa förslag visa att vi förmår garantera valfrihet med kvalitet samtidigt som vi rättar till de brister som finns. Regeringens utredning ska vara klar i november 2016. Visst hinner vi presentera något innan dess?
Johan Enfeldt, ersättare i landstingsfullmäktige i Uppsala län
”Halverad RUT-reduktion” skrev Almega på 
