Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Ett av sex inlägg med funderingar om integration, vintern 2014. Mina utgångspunkter samt länkar till alla inläggen finns här.
Mottagande
För ett bra mottagande och bra förutsättningar för integration måste lokalsamhället vara med. Idag har vi skapat ett system som direkt motverkar lokalsamhällets medverkan Migrationsverket handlar upp asylboenden genom Lagen om Offentlig Upphandling (LOU) och berörda kommuner är inte alls med i processen. Under upphandlingen råder sekretess och när en vinnare utsetts är det bara för kommunen att anpassa sig. Migrationsverket skriver själv på sin hemsida:
”I en upphandling kring att öppna tillfälliga boenden får alla leverantörer som vill lämna in anbud göra det. Migrationsverket kan alltså inte påverka vilka anbud som kommer in och därigenom inte heller var eller i vilken kommun boendet ligger.”
Konsekvenserna blir närmast absurda. När Bert Karlsson vinner en upphandling och drar igång ett boende för 500 flyktingar i en ort som Hållnäs (Vindelns kommun) där det bor 250 personer ställs extrema krav på lokalsamhället som förväntas ordna skola och annan service. För en liten ort kan det vara en stor möjlighet, men det förutsätter att lokalbefolkningen inte ställs inför fullbordat faktum. När kommunalrådet konstaterar att det blir en utmaning att ordna plats i skola är det ett rejält understatement.
Vi måste tillbaka till ett läge där lokalsamhället är med. Där lokalsamhället kan få chans att planera skola, kommunikationer och aktiviteter. Där lokalsamhället kan se fördelar med ny verksamhet och fler kunder till den lokala handeln. Det gäller oavsett om vi talar om storstad eller glesbygd. När det plötsligt kommer 70 barn som behöver skola på en liten ort som Järlåsa (exempel från Uppsala kommun tidigare i år) blir det problem. Alldeles oavsett om det handlar om flyktingar eller inte.
Här behövs exempel, konkreta lösningar och inte minst kommunikation om vad som gäller. Ja, det är viktigt att barnen får gå i skola. Nej, det kan inte alltid ske från dag ett när ett asylboende öppnar. I alla fall inte om lokalsamhället lämnats utanför planeringen.
Migrationsverket måste också ta ansvar för skattepengarna. Om det visar sig att de företag som driver asylboenden kan uppvisa vinstmarginaler på 50 procent måste vi konstatera att marknaden (i den mån den ens finns) inte fungerar. Slutsatsen måste för Migrationsverket bli att starta verksamhet i egen regi eller tillsammans med berörda kommuner. Pengarna som blir över kan användas för att stötta lokalsamhället.
Utöver detta krävs sannolikt någon form av tryck eller piska/morot så att alla kommuner är med och bidrar. Det är en modell vi saknar idag, men jag är övertygad om att det är bättre än dagens situation.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Ett av sex inlägg med funderingar om integration, vintern 2014. Mina utgångspunkter samt länkar till alla inläggen finns här.
Inte en homogen grupp
Vi pratar om barn, men missar ofta att det är stor skillnad i förutsättningar beroende på ålder. Den som kommer hit vid ett års ålder blir i praktiken svenskspråkig och kan gå i skolan i samma takt som andra, den som är 17 måste lära sig svenska och kanske läsa ifatt flera år av svensk skola i ett snabbare tempo.
Skolan som murbräcka mot segregation
I början av 2000-talet skrev folkpartiet motioner med temat ”skolan som en murbräcka mot segregation”. Det borde vi börja med igen. Det fria skolvalet har gett stora möjligheter för individer att bryta sin egen segregation, men vi har svårt att leda i bevis att segregationen i stort minskat. Marknaden löste inte problemet. Menar vi allvar med att skolan är viktig för att bryta segregationen måste vi inse det och agera därefter. Det behövs kraftfulla och riktade insatser. Det handlar bland annat om:
Skolpengens utformning (se nedan)
Skolors placering. Om vi inte kan bryta bostads-segregationen så kan vi åtminstone bryta ut skolorna och placera dem mer ”neutralt”
Riktade personal-satsningar
Riktade SYO-satsningar
Riktade satsningar för föräldrar
Stänga skolor som helt fångats av segregation och öppna nya
Ändrad skolpeng
För att komma åt segregationen måste vi göra något åt den snedfördelning av resurser till skolor som blir fallet i många kommuner idag. Med för liten andel av skolpengen som räknas ut efter socioekonomiska faktorer blir det svårt för skolor med hög andel nyanlända att kunna satsa de resurser som krävs. Självklart är det mindre resurskrävande att lära en genomsnittlig elev med svensk bakgrund det som ingår i grundskolan än vad det är att göra det för en genomsnittlig elev som kommer hit som flykting vid 7 års ålder. Statliga riktlinjer för hur skolpengen fördelas måste till. Inte nödvändigtvis samma belopp, men beräkningsgrunderna bör göras gemensamma över landet. (Så länge skolan är kommunal måste kommuner få satsa olika mycket. Like it or not.)
Ifrågasätt skolor som drivs av religiösa samfund
Friskolesystemet kan ibland också i sig skapa segregation. Vi måste inse att en religiös friskola som vänder sig till en väletablerad och redan integrerad (eller inhemsk) grupp inte kan jämföras med en religiös friskola som vänder sig till mer nyanlända grupper. I alla fall inte när det gäller integration. Jag tror inte att problemet är stort i jämförelse med boendesegregationen, men det finns. Och OK, skolor får inte vara religiösa men de får drivas av religiösa samfund (ni fattar vad jag menar).
Menar vi allvar med att bryta segregationen måste vi göra något åt den, även om den uppstår som en följd av fritt skolval eller friskolor. Alternativet är att säga att friskolor (också religiösa sådana) är viktigare än att bryta segregationen.
Bearbeta trauman
Sist men inte minst. Barn som kommit från krigshärdar eller kanske sett tortyr och förföljelse måste få hjälp att bearbeta det. Det kan inte vara lärarnas ansvar att hantera. Låt oss ta med den svenska professionen i arbetet på riktigt. Det kräver både planering, kompetens och faktiska resurser. Rätt utfört avlastar det den vanliga skolpersonalen så nettokostnaden behöver inte bli så hög.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Ett av sex inlägg med funderingar om integration, vintern 2014. Mina utgångspunkter samt länkar till alla inläggen finns här.
En central utgångspunkt för de flesta som diskuterar integration är att det är bra för den som flyttat hit att snabbt komma ut i arbete. Oavsett om man kallar det arbetslinjen eller något annat är de flesta överens om detta. Därmed är det rimligt att titta på våra välfärdssystem och se hur de påverkar tiden det tar att komma ut på arbetsmarknaden. Några av dem behöver ändras.
Vårdnadsbidraget
Att få betalt för att vara hemma med de egna barnen är ett effektivt sätt att hålla människor borta från arbete. Nu är inte vårdnadsbidrag jättevanligt (tack vare att nivån inte blivit så hög som kd önskar) men SCB:s siffror visar ändå att utlandsfödda föräldrar är överrepresenterade. Det är nästan dubbelt så vanligt med vårdnadsbidrag bland utlandsfödda som svenskfödda.
Den som menar allvar med att arbetslinjen för viktig för integration måste ifrågasätta vårdnadsbidraget. Jag menar att det ska tas bort.
Föräldraförsäkringen
På samma sätt behöver föräldraförsäkringen ses över. Alliansregeringen ändrade reglerna så att man inte längre kan ta ut föräldrapenningsdagarna fram till barnets 8-årsdag. Nu gäller att man bara får spara 96 dagar efter barnets fyraårsdag. Dessa dagar kan man dock spara längre, ända fram till årskurs fem. Det här är problematiskt. Föräldraförsäkringen är till för den tid då det inte finns skola eller förskola att tillgå. Därmed ansluter jag mig till den vänsterorienterade tankesmedjan Katalys som i sitt förslag till skattereform 2013 föreslog att endast 2 månader (60 dagar) skulle få sparas efter barnets två-årsdag.
För flyktingfamiljer som kommer hit med flera barn riskerar föräldrapenning (låt vara med garantinivå) att bli ett effektivt sätt att fördröja inträdet på arbetsmarknaden och samtidigt försvåras barnens integration och utveckling i det svenska språket. Ännu värre blir det såklart om det följs upp med vårdnadsbidrag.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Ett av sex inlägg med funderingar om integration, vintern 2014. Mina utgångspunkter samt länkar till alla inläggen finns här.
Jobben och utbildningsnivån
Det är individer som kommer hit. En del har med sig en utbildning som går att använda här direkt, några har en utbildning som tyvärr inte fungerar med våra krav och ytterligare några saknar utbildning. Hur fördelningen ser ut varierar från konflikt till konflikt. Vi kan inte bygga vare sig politik eller argumentation på att ”de flesta som kommer hit har hög/låg utbildning”. Det räcker att konstatera att vårt samhälle idag är beroende av invandrad arbetskraft på olika nivåer och dra slutsatser av det. Folkpartiets landstingsråd Lina Nordquist beskrev nyligen saken i UNT:
Om alla Sveriges invandrare stannade hemma i köket en vanlig måndag skulle var tredje patient den dagen stå utan läkare. Var femte undersköterska och psykolog skulle fattas vid morgonfikat. Fyra av tio tandläkare och varannan tandhygienist skulle inte komma till sina jobb.
Långt ifrån alla invandrare har såklart kommit hit som flyktingar, men exemplet visar ändå att den svenska ålderspyramiden kräver ett tillskott av arbetskraft.
Jobb eller utbildning?
Bland svenskfödda är det idag mindre än 10 procent som inte har någon gymnasieutbildning. Så ser alltså den svenska arbetsmarknaden ut. När det då – beroende på konflikt – kommer flyktinggrupper där mellan 25 och 30 procent saknar gymnasieutbildning uppstår såklart ett matchningsproblem. Vi har i praktiken att välja mellan att skapa en ny arbetsmarknad med okvalificerade jobb eller att satsa på utbildning.
Ett ensidigt fokus på arbete i det korta perspektivet (vilket blir resultatet med Kristdemokraternas förslag om tidsbegränsade uppehållstillstånd) motverkar initiativ till utbildning. Risken är då att värdfull tid läggs på att leta jobb som ändå inte finns. Vi behöver sjuksköterskor, ingenjörer, VVS:are och tandhygienister för framtiden. Det är jobb som kräver utbildning på olika nivåer.
Ur Arbetsförmedlingens rapport ”Var finns jobben?”
Validering av utländska utbildningar var en fråga som diskuterades när jag håll på med studentpolitik för 25 år sedan. Förhoppningsvis fungerar det bättre nu. Om det kommer större grupper flyktingar med samma utbildning, t.ex. ingenjör eller sjuksköterska, från ett land kan det vara värt att skräddarsy en utbildning som ”fyller på” med det som fattas jämfört med en svenska motsvarigheten. Det är också värt att påpeka att validering kan vara värdefullt även för den som kommer hit med motsvarande en gymnasieutbildning. Både för jobb och vidare utbildning.
Språket
Det är viktigt att lära sig språket i det nya hemlandet, men det innebär inte självklart att det måste ske först. Det finns jobb där svenska är absolut nödvändigt, exempelvis i vården, men det finns också arbeten där det fungerar bra med engelska till att börja med. Hur många flyktingar som både har utbildning och kan tillräcklig engelska varierar över tid, men möjligheten finns och måste tas tillvara. Det finns också jobb som går att sköta om det finns någon som kan tolka och där instruktioner eller arbetsledning kan ges på ett språk som alla förstår.
För framförallt nyanlända som passerat skolåldern men har dålig eller nästan ingen utbildning från hemlandet när de kommer hit måste det gå att kombinera arbete med studier. I skolan blir det kanske av naturliga skäl få svenskspråkiga förutom läraren (åtminstone till att börja med). Därför behövs det parallellt med skolan praktik eller arbete med naturliga mötesplatser och sammanhang där det talas svenska. De initiativ till anställningar med lägre lön och arbetstid i kombination med utbildning som tagits av arbetsmarknadens parter är bra exempel på detta. Lärlingsutbildningar är ett annat. Båda modellerna kräver långsiktigt arbete då varken företag, fackföreningar eller arbetstagare är vana vid dem. Tyvärr har några försök dömts ut efter i mitt tycke alldeles för kort tid.
Trauman
Även vuxnas trauman måste tas på allvar. Att ha förlorat en anhörig eller utsatts för tortyr påverkar i många fall både koncentration, hälsa och inlärning. Språk och arbete är nyckelfaktorer för att komma vidare, men det krävs – på samma sätt som för barn – kompetens att bearbeta trauman. SFI-lärare och arbetsgivare har inte självklart rätt verktyg för det. Rätt hanterat är det väl satsade pengar, både mänskligt och ekonomiskt.
Jobb som kräver mindre utbildning och är svåra att rekrytera till
Ett område där det råder brist på personal är inom skog och trädgårdsodling. Det handlar både om mer kvalificerad tjänster som kräver specialutbildning och om jobb som inte kräver formell kompetens. Skogs- och lantarbetsgivareförbundet karlägger bristen:
Det är absurt att 250 000-300 000 svenskar i arbetsför ålder idag står långt från arbetsmarknaden, samtidigt som många av våra medlemmar, inom exempelvis trädgård och skog, har svårt att rekrytera till tjänster som är relativt okvalificerade, säger Katarina Novák, vd på SLA, Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet.
Inom dessa branscher finns också bra exempel på integrationsarbete i praktiken, i våras släpptes boken ”Det här är vårt land – 10 berättelser om mångfald” med exempel på hur viktig de invandrade arbetskraften är för skogs- och lantbruk. Här ges också exempel på hur man kan jobba med instruktioner och utbildningsmaterial på flera språk.
Eftersom det i skogs- och lantbruk ofta är säsongsbetonade jobb borde det snabbt gå att hitta lösningar med arbete under sommarhalvåret och studier under vintern.
Det finns också exempel där flyktingar utbildas i att röja skog, får arbete och lär sig svenska i ett och samma sammanhang. Studier i kombination med arbete med svenskspråkiga arbetskamrater. Sådana exempel måste vi bli bättre på och det finns fler branscher där kunskaper i svenska inte är nödvändiga från första dagen.
Incitament
Att tro att vägen till långsiktigt arbete och integration går via tidsbegränsade uppehållstillstånd tror jag bygger på en naiv tilltro till marknadslösningar. Idén är att om det finns tillräckliga incitament för arbete så kommer flyktingen också att hitta ett sådant. Problemet är ju framförallt att det inte finns så många arbeten som går att ta utan utbildning, inte att förmånerna gör att flyktingarna låter bli att ta de jobb som erbjuds. Att kräva arbete inom en viss tid för att få uppehållstillstånd sänker incitamenten för utbildning, vilket långsiktigt är vad som egentligen behövs.
Bristen på okvalificerade jobb gör också att nivån på ersättningen sannolikt inte spelar så stor roll. Det är inte för hög ersättning som gör flyktingen arbetslös, det är – återigen – det faktum att de flesta jobb kräver någon form av utbildning.
Därmed är den rimliga slutsatsen att utbildning är att föredra framför insatser för att hitta jobb om allt för mycket tyder på att ett lämpligt sådant inte finns. Då kan vi dessutom använda samma system som för infödda svenskar, det vill säga studiemedel.
Jag har inte koll på kostnader och resultat för systemet med privata så kallade etableringslotsar, men frågan är om inte pengarna används bättre till utbildning. I vilket fall drabbas vi skattebetalare av samma sorts lycksökare som tidigare avslöjats i branschen för privata jobbcoacher.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Ett av sex inlägg med funderingar om integration, vintern 2014. Mina utgångspunkter samt länkar till alla inläggen finns här.
Aktuell statistik
2013 beviljades totalt 116.587 uppehållstillstånd (eller uppehållsrätter som det kallas om det är en EU-medborgare som får stanna längre än 3 månader). Dessa fördelades enligt Migrationsverkets statistik enligt diagrammet nedan. De gråa tårtbitarna avser studerande, EU-medborgare, arbetskraftsinvandrare samt anhöriga till någon av dessa grupper. Den blå respektive gröna tårtbiten är flyktingar samt anhöriga till dessa.
Som synes stod asylinvandring för 28.998 personer eller ca 25 procent av de beviljade uppehållstillstånden. Till detta ska räknas anhöriginvandring kopplad till asylskäl om totalt 10.673 personer. Den som så vill kan alltså hävda att invandringen skulle varit 39.671 personer mindre om vi inte tagit emot flyktingar.
Antalet asylansökningar under 2013 var 54.229. Således beviljades under året asyl i motsvarande ca 50 procent av ansökningarna.
SCB har siffror på in och utflyttning, vilket inte behöver sammanfalla med migrationsverkets siffror eftersom många med uppehållstillstånd kan flytta härifrån (svenska medborgare inte minst).*
Under året utvandrade 50.600 personer. Av dessa var 34.479 personer så kallade återutvandrare, det vill säga de var födda utomlands och har någon gång tidigare invandrat till Sverige. Det var alltså fler som utvandrade än som beviljades asyl.
För 2014 finns statistik om uppehållstillstånd till och med november. Prognosen för antal asylansökningar ligger nu på 83.000 och under årets första 11 månader beviljades 32.725 uppehållstillstånd i asylärenden. Även i år ser alltså andelen som beviljas asyl ut att landa på runt motsvarande 50 procent av antalet ansökningar
Den som vill veta mer om vilka länder människor kommer hit ifrån och till vilken kategori invandrare de räknas rekommenderas statistiken på Migrationsverkets hemsida. Föredömligt uppdaterad månadsvis.
* Migrationsverket för alltså statistisk över vilka som söker eller får rätt att uppehålla sig i Sverige. SCB har statistik över hur många som flyttar in och ut.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Ett av sex inlägg med funderingar om integration, vintern 2014. Mina utgångspunkter samt länkar till alla inläggen finns här.
Skattefria inkomster på upp till 100.000 kr per år för flyktingar
Tillfälliga uppehållstillstånd som blir permanenta om skyddsbehovet kvarstår efter tre år eller för de som har arbete efter tre år.
Sammantaget ska dessa förslag ”skapa incitament” för arbete. Jag tycker att hela ansatsen är fel.
För det första: Ingen har visat att det är för hög etableringsersättning som avhåller flyktingar från arbete. Denna betalas ut under de två första åren, tid som ofta åtgår till att lära sig svenska och andra studier. Därmed finns inte mycket som talar för att det skulle bli fler som kommer i arbete av lägre ersättning. Allrahelst inte om det handlar om 25 kronor lägre ersättning. Det ligger nära till hands att tro att förslaget främst är tänkt för de grupper som tycker att ”invandrare får för mycket pengar”.
För det andra: Skatteregler baserade på etnicitet faller på sin egen orimlighet. Om alliansregeringens av lagrådet utdömda förslag om lägre skatter i vissa geografiska områden var dumt så är det här ännu mer obegripligt. Om integration också handlar om förtroende och förståelse mellan svenskar och invandrare så är skattemässiga fördelar för de senare antagligen inte en framgångsfaktor.
För det tredje: Tillfälliga uppehållstillstånd där det gäller att ha jobb eller fortsatt skyddsbehov på treårsdagen motverkar effektivt alla personliga incitament till utbildning. Eftersom arbetsmarknaden och samhället i allt högre grad kräver kvalificerad arbetskraft är det naturligtvis helt fel. Göran Hägglund skriver att ”förslaget kan också påverka hur många som söker asyl just i vårt land”. Sannolikt är det hela syftet.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Hög säkerhet är en förutsättning för kärnkraft. Det är både förespråkare och motståndare överens om och det var länge ett argument för svensk mot specifikt rysk kärnkraft. Frågan är om myndigheter och industri klarar av de höjda krav som – helt naturligt – blivit följden av haveriet i Fukushima.
Strax före jul riktade Strålsäkerhetsmyndigheten kraftig kritik mot Oskarshamns kraftgrupp (OKG) efter en granskning av reaktor O2. Tidigare i höstas visade slutredovisningen av säkerhetsövningen Havsörn avseende ett tänkt katastrofscenario i Forsmark på allvarliga brister. Om båda dessa rapporter är det märkligt tyst. Huvudstaden ligger ju mellan de båda verken. Dryga 10 mil till Forsmark, knappt 25 till Oskarshamn*.
Utdrag ur rapporten från säkerhetsövningen Havsörn. Klicka för en förstorad bild.
Säkerhetsövningen Havsörn syftade till att prova hur myndigheterna skulle klara en kärnkraftsolycka. Det gick inte alls. Ett av målen med övningen var indikering, det vill säga förmåga att mäta strålning för att kunna fatta beslut om åtgärder (evakuering etc). Här måste flera myndigheter samverka, kommunikationen måste fungera, mätresultat måste samlas in och analyseras. Rapportens avsnitt om måluppfyllelse talar sitt tydliga språk. Det är närmast Homer Simpson-nivå. Oklara rutiner, ingen samordning, mätresultat som inte analyserades, saknad strategi och näst intill obefintlig samverkan.
Strålsäkerhetsmyndighetens aktuella granskning av reaktor O2 i Oskarshamn ger också den anledning till oro. I avsnittet slutsatser står att läsa:
”Bedömningen är alltså att Oskarshamn 2 i dagsläget inte har förutsättningar för drift till 2020, om inte ytterligare analyser och åtgärder genomförs för att skapa dessa förutsättningar.”
Strålsäkerhetsmyndigheten pekar på brister både vad gäller själva anläggningen och verksamheten och säger alltså att det saknas förutsättningar för drift ens till 2020. Det är om sex år.
Allt mer talar för att det inte är politiska beslut som kommer att börja avveckla reaktorer. Det blir istället marknaden i kombination med ägarnas och myndigheternas oförmåga att praktiskt och ekonomiskt hantera säkerhetskraven som stänger verksamheten. Om inte politiken kliver fram och skärper tonen.
*Amerikanska myndigheter evakuerade sina medborgare inom en radie av 8 mil runt Fukushima efter olyckan där. Japanska myndigheter nöjde sig med en radie på 3 mil.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Igår går kritiserade jag en debattartikel från Liberala ungdomsförbundet i Aftonbladet med de korta raderna nedan på sociala medier. Jag ogillade både de ensidigt otrygghetsskapande förslagen för arbetsmarknaden och de tröttsamma generaliseringarna om fackföreningar.
En rörligare arbetsmarknad vore bra. För bättre integration och av en rad andra skäl. LUF förespråkar idag att rörligheten ska stimuleras enbart genom ökad otrygghet. Avskaffade (!) turordningsregler och kortare uppsägningstider. Jag tror i sak att det är fel. Jag tror inte ökad otrygghet är rätt väg att gå utan istället att återupprätta A-kassan så att den fungerar som en omställningsförsäkring. Jag tror inte heller att SACO-medlemmarna eller de många TCO-medlemmar som traditionellt varit folkpartiets kärnväljare känner igen sig i bilden av en ”starkt protektionistisk fackföreningsrörelse”.
Som svar fick jag en utmaning från en lokal medlem i LUF. Stort tack!
”Vad har du för genialisk lösning på integrationsproblemen/utanförskapet istället då? Alla verkar säga ett det behövs göras något. Fast LUF verkar vara dom enda som faktiskt presenterar något att göra också.”
Point taken. Det är såklart rimligt att svara även om ämnet är svårt och det alldeles klart ofta är lättare att kritisera andra förslag än att lägga fram egna. Men jag gör ett försök. Och jag gör det med reservationen att detta är ett område jag bara börjat sätta mig in i ordentligt. Lyckas jag lära mig något nytt – vilket ingår i definitionen av en bra dag – kan det hända att jag ändrar mig eller måste komplettera. Att jag var kritisk till artikeln handlade också mycket om att jag ogillar de svepande generaliseringarna om fackföreningar, men jag bortser från det här och försöker hålla mig till integration. Förhoppningsvis någorlunda konkret på tre områden:
Mottagandet
Just när det gäller mottagandet tror jag att det fattas en berättelse som inte bara handlar om att det är rätt att ta emot flyktingar utan också om hur det ska gå till och hur det ska fungera.
Nu har jag inte hunnit sätta mig in i alla detaljer, men jag ser några problem som jag tror går att göra politik av och hitta lösningar på:
Kommunerna måste vara med och de måste ges förutsättningar på ett annat sätt. Mitt intryck är att Migrationsverkets sätt att handla upp boenden sker alldeles för frikopplat från kommunerna. När det plötsligt kommer 70 barn som behöver skola på en liten ort som Järlåsa (exempel från Uppsala kommun tidigare i år) blir det problem. Alldeles oavsett om det handlar om flyktingar eller inte. Här kan vi peka på exempel, föreslå konkreta lösningar och inte minst kommunicera vad som gäller. Ja, det är viktigt att barnen får gå i skola. Nej, det kan inte alltid ske från dag ett när ett asylboende öppnar. Lokalsamhället runt boendet måste vara med och måste få del av de resurser som krävs (se nästa punkt).
Det finns tydliga tendenser till att migrationsverket betalar överpriser för boenden. DN rapporterade i oktober om vinstmarginaler på 50 procent. I den rödgröna uppgörelsen kopplades detta till det vanliga komplexet av ”valfrihet och vinster i välfärden”, men det stämmer ju inte. För flyktingboenden råder ingen etableringsfrihet, för flyktingar är det skralt med valfrihet. Med vinstmarginaler på 50 procent (förutsatt att DN:s uppgifter stämmer) måste vi kunna agera mot en marknad som inte fungerar och kräva lägre kostnader av migrationsverket. Pengarna som blir över kan vi använda för att stärka kommunerna.
Lokalsamhället och flyktingboendena. I debatten skylls det ofta på kommuner som inte tar emot asylsökande. Men det är ju inte hela sanningen. Migrationsverket skriver själv på sin hemsida:
”I en upphandling kring att öppna tillfälliga boenden får alla leverantörer som vill lämna in anbud göra det. Migrationsverket kan alltså inte påverka vilka anbud som kommer in och därigenom inte heller var eller i vilken kommun boendet ligger.”
Vi måste tillbaka till ett läge där lokalsamhället är med. Jag tror att en del av problemet är att kommunerna allt mer lämnas utanför. Att det sedan kan komma att kräva någon form av tryck på kommunerna så att alla är med och bidrar är en annan sak. Jag är dock övertygad om att det är bättre än dagens situation.
Mina tankar är färgade av av diskussioner med en släkting som var kommunpolitiskt aktiv i Åsele i runt 1990, vid tiden då de beslutade att ta emot flyktingar från Libanon, regeringens fattade sitt så kallade Lucia-beslut (25 år sedan i år) och utvisningen av familjen Sincari några år senare. Om inte lokalsamhället får en chans att vara med i arbetet utan bara står inför fullbordat faktum är förutsättningarna sämre och risken för motsättningar ökar. Görs det rätt innebär det mer resurser till skolorna på orten, ökat kundunderlag för handel, arbetstillfällen etc. Görs det fel blir flyktingboendet en isolerad företeelse som ”släpps ner” utan förvarning.
Barn och unga
Det här är rimligen en stor utmaning, men den ser helt lika ut för ett barn som kommer hit vid ett års ålder och för ett som hunnit fylla sjutton. Den förra blir svenskspråkig och kan gå i skolan i samma takt som andra, den senare måste lära sig svenska och kanske läsa ifatt fler år av svensk skola i ett snabbare tempo.
I båda fallen behöver vi ha fler sätt att motverka segregation i boende och skola. Ett sätt att göra det är det fria skolvalet, ett annat är att göra något åt den snedfördelning av resurser till skolor som blir fallet i många kommuner idag. Med för liten andel av skolpengen som räknas ut efter socioekonomiska faktorer blir det svårt för skolor med hög andel nyanlända att kunna satsa de resurser som krävs. Självklart är det mindre resurskrävande att lära en genomsnittlig elev med svensk bakgrund det som ingår i grundskolan än vad det är att göra det för en genomsnittlig elev som kommer hit som flykting vid 7 års ålder. Statliga riktlinjer för hur skolpengen fördelas måste till. Inte nödvändigtvis samma belopp, men beräkningsgrunderna bör göras gemensamma över landet. Så länge skolan är kommunal måste kommuner få satsa olika mycket. Like it or not.
Slutligen måste vi vara uppmärksamma på att friskolesystemet också kan bidra till segregation. OK, skolor får inte vara religiösa men de får drivas av religiösa samfund (ni fattar vad jag menar). Vi måste inse att en religiös friskola som vänder sig till en väletablerad och redan integrerad (eller till och med inhemsk) grupp inte kan jämföras med en religiös friskola som vänder sig till mer nyanlända grupper. I alla fall inte när det gäller integration. Jag tror inte att problemet är stort i jämförelse med boendesegregationen, men det finns.
Arbetsmarknaden
För framförallt nyanlända som passerat skolåldern men har dålig eller nästan ingen utbildning från hemlandet när de kommer hit måste det gå att kombinera arbete med studier. I skolan blir det kanske av naturliga skäl få svenskspråkiga förutom läraren (åtminstone till att börja med). Därför behövs det parallellt med skolan praktik eller arbete med naturliga mötesplatser och sammanhang där det talas svenska. De initiativ till anställningar med lägre lön och arbetstid i kombination med utbildning som tagits av arbetsmarknadens parter är bra exempel på detta. Lärlingsutbildningar är ett annat. Båda modellerna kräver långsiktigt arbete då varken företag, fackföreningar eller arbetstagare är vana vid dem. Tyvärr har några försök dömts ut efter i mitt tycke alldeles för kort tid.
De måste också bli lättare att kombinera arbete med att lära sig språket. Det finns exempel där flyktingar utbildas i att röja skog, får arbete och lär sig svenska i ett och samma sammanhang. Studier i kombination med arbete med svenskspråkiga arbetskamrater. Sådana exempel måste vi bli bättre på och det finns fler branscher där kunskaper i svenska inte är nödvändiga från första dagen.
Och såklart mindre krångel och kortare tid för att få en utländsk utbildning godkänd här (validering).
Varför inte sämre anställningsvillkor som lösning?
Självklart måste vi kunna titta på sänkta kostnader för arbete, men det som konkret föreslås i artikeln är ju *helt andra saker*.
Slopade turordningsregler, det vill säga arbetsgivaren väljer *helt* utan motivering vem som ska sägas upp. Här ställer jag mig frågan om vad det får för konsekvenser för diskrimineringslagstiftningen. Om det varken finns kriterier för kompetens eller tid så blir det rimligen inte möjligt att konstatera att någon blivit diskriminerad på grund av kön, etnicitet, religion eller sexuell läggning. Ett resonemang från LUF om hur diskriminering pga kön eller etnicitet ska motverkas i ett sådant scenario vore välkommet. Partiprogrammet säger åtminstone att turordningen ska utgå från kompetens.
Kortare uppsägningstider. En sådan åtgärd ökar otryggheten på arbetsmarknaden och förutom att det motverkar rörlighet (att söka ett bättre och roligare men möjligen osäkrare jobb) har jag svårt att se fördelarna ur ett integrationsperspektiv. Har inte hittills sett några resonemang som underbygger varför kortare uppsägningstider skapar fler jobb eller gör det lättare att komma in på arbetsmarknaden. Uppsägningstiden är för övrigt enligt lag en månad om man varit anställd i mindre än två år.
Lägre löner. Den som förespråkar detta har också att förklara hur politiken ska kunna åstadkomma detta? Genom statliga ingrepp? Genom välvilja från de nyss trash-talkade fackföreningarna? Genom lagstiftning eller andra åtgärder som försämrar fackföreningarnas ställning? Lägre löner är annars ett alltför enkelt förslag att lägga.
Räknar med att få anledning att återkomma i ämnet.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Energimyndighetens rapport Scenarier över Sveriges energisystem har av uppenbara skäl fått skralt med utrymme i media. Det är synd, för här finns en rad intressanta uppgifter och mycket av dagens politiska debatt om energi framstår som en smula föråldrad.
När bekymrade politiker i TV oroar sig för framtidens elförsörjning springer industrin och marknaden före. Det är dags för politiken att ta sig ifatt och diskutera lösningar på framtidens utmaningar. Inte gårdagens.
I Energimyndighetens rapport analyseras energisystemets utveckling fram till år 2030 utifrån dagens styrmedel och förutsättningar. År 2011 är basår och rapporten fokuserar på resultaten för åren 2020 och 2030.
Elöverskott
Elproduktionen ökar fram till 2020 och Sverige beräknas då exportera hela 37 TWh. Det motsvarar en femtedel av produktionen. Ökningen består främst av vindkraft och elproduktion i industrin. Solenergi finns ej med i kalkylen. Fram till 2030 räknar Energimyndigheten med att tre kärnkraftsreaktorer faller för åldersstrecket vilket gör att elproduktionen minskar. Fortfarande är överskottet stort, 20 TWh. Kärnkraften står år 2030 för totalt 57 TWh av den totala produktionen på 165 TWh. Myndigheten konstaterar att ” Med de omvärldsförutsättningar som ligger till grund för denna analys är producentpriserna på el fram till år 2030 helt enkelt för låga för att motivera nyinvesteringar i kärnkraft i Sverige.”
Bensinen på väg bort
Energimyndigheten räknar med att användningen av bensin minskar med 56 procent till 2030. Det måste anses vara en kraftig minskning på 15 år. Bortfallet motsvaras i stort av en ökning i form av förnybara drivmedel. Inom det förnybara dominerar biodiesel stort. Elbilar väntas inte ha haft något stort genomslag till 2030.
Målen nås
Sverige har satt upp ett mål om 50 procent förnybar energi till 2020. Rapporten visar att vi når 55 procent. I det så kallade förnybartdirektivet från 2009 sattes målet för förnybara drivmedel i transportsektorn till 10 procent år 2020. Det uppnåddes för flera år sedan och Energimyndigheten räknar med att transportsektorn rullar på 26 procent förnybara drivmedel samma år.
Stor potential för mer förnybart
Utöver vad som anges i Energimyndighetens rapport finns det stor potential i ytterligare förnybar Energi. Företrädare för biobränsle- och kraftvärmebranscherna skrev i Ny Teknik häromdagen att de till 2030 har potential att öka elproduktionen från biobränsle-eldade kraftvärmeverk från 16 till 40 TWh. Till detta kommer solenergi som med Tyskland som exempel har stor potential. Där står sol-el idag för 5 procent av elproduktionen.
Nytänkande nödvändigt
För att på allvar nå en elförsörjning helt baserad på förnybara energislag måste det till ett nytänkande. Elnäten behöver anpassas till varierande och sannolikt mer distribuerad produktion vilket kräver investeringar. När liberalernas ledare i Eurropa-parlamentet, Guy Verhofstadt, besökte Sverige i våras talade han om detta på europeisk nivå. Samtidigt måste prissättningen fungera på ett sådant sätt att kraft som kan användas väderoberoende får ges ett högre värde. Naturskyddsföreningens Anna Wolf skrev i en debattartikel nyligen:
Vi måste också sätta ett högre värde inte bara på kilowattimmarna i sig utan även på effekt och reglerkapacitet.
Det här borde vara frågor som är intressanta för ett grönt liberalt parti som tror på ekonomiska styrmedel och marknadsekonomi. Också inför ett extraval.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Skriver tillsammans med Lina Nordquist och Alfred Mujambere i Arbetarbladet om vikten av att underlätta resor, stötta anhöriga samt erbjuda habilitering och rehabilitering på medborgarens villkor. Hela texten finns här.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Konsekvenserna blir närmast absurda. När Bert Karlsson vinner en upphandling och drar igång ett boende för 500 flyktingar i en ort som Hållnäs (Vindelns kommun) där det bor 250 personer ställs extrema krav på lokalsamhället som förväntas ordna skola och annan service. För en liten ort kan det vara en stor möjlighet, men det förutsätter att lokalbefolkningen inte ställs inför fullbordat faktum. När kommunalrådet konstaterar att det blir en utmaning att ordna plats i skola är det ett rejält understatement.
Skriver tillsammans med Lina Nordquist och Alfred Mujambere i