Arbetsmarknadspolitiken, facket och fp:s väljare


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Folkpartiets väljarstöd bland medlemmar i facket, enligt VALU.
Folkpartiets väljarstöd bland medlemmar i facket, enligt VALU.

Den valanalys som Folkpartiet presenterade häromveckan visade en stor tillbakagång bland TCO-väljare. Det här tror jag är en viktig förklaring till det breda tappet över hela landet. Tjänstemän finns ju överallt. En sak som saknas i valanalysen är en politisk diskussion om detta. Tjänstemannen förmodas ha lämnat oss av ungefär samma skäl som övriga väljare. Jag frågar mig om detta är hela sanningen.

Låt oss först skilja på begreppen tjänsteman och TCO-medlem. Den senare är förstås också tjänsteman, men jag gör hypotesen att den tjänsteman som går med i facket är mer intresserad av fackliga rättigheter än den som inte går med. Att den som är med i facket har intresse av arbetsmarknadspolitik och vilja att påverka i grupp. Ungefär samma hypotes som vi har om partimedlemmar. Därmed blir det också intressant att ställa valresultatet i TCO-gruppen i relation till folkpartiets utspel inom arbetsmarknadspolitiken.

strejk1Under våren gjorde folkpartiets ekonomisk-politiske talesperson Carl B Hamilton och den arbetsmarknadspolitiska talespersonen Christer Nylander båda utspel som syftade att begränsa fackets inflytande. ”Rösta emot att fackliga bossar som Sekos ska kunna få politiskt inflytande efter riksdagsvalet!”, skrev Carl B på folkpartiets hemsida och följde upp med ett längre blogginlägg. Christer Nylander fortsatte debatten och krävde på Aftonbladets debattsida begränsad strejkrätt.

Det här är ett stort avsteg från den linje som gällde på Lars Leijonborgs tid. I en lördagsintervju för bara drygt 7 år sedan, 3/3 2007, lät det så här:

Vi har en grundlagsskyddad rätt att med konfliktvapnet hävda rätten till kollektivavtal. Med den lagstiftning vi har och som liberaler varit med om att utforma, både kollektivavtalslagen på 20-talet och sedan MBL och lagen om anställningsskydd så vi har stått bakom svensk arbetsrätt.

Under själva valrörelsen i somras diskuterade Jan Björklund A-kassan i Ekots partiledarutfrågning. Det nyss antagna partiprogrammet talar om behovet av ett omställningsstöd i form av arbetslöshetsförsäkring med inkomstrelaterad ersättning och höjt tak under början av en arbetslöshetsperiod. ”Den som blir av med jobbet måste få större trygghet i omställningen.”

I radiointervjun låter det annorlunda. Försäkringen kallas för ett ”bidrag” och  det heter att en höjd a-kassa ökar arbetslösheten. Fackföreningar är synonymt med LO och bidrag till socialdemokraterna.

Visserligen ska a-kassan höjas ”på sikt”, men det villkoras med förändringar i arbetsrätten.

TCO själva svarade med rapporter som visar att en högre nivå på A-kassan tvärtom ökar rörligheten på arbetsmarknaden och att det inte finns stöd för att säga att ett höjt tak ökar arbetslösheten.

Den riktigt intressanta frågan är dock vad utspelen om fackföreningar och A-kassa får för effekt hos TCO-medlemmarna. Det handlar om ca 1,2 miljoner medlemmar. När fp vill att a-kassan ska vara inkomstrelaterad, men samtidigt inte vill höja taket tror jag att de inser att politiken inte hänger ihop. Idag är det bara låginkomsttagare som har en inkomstrelaterad A-kassa. För alla över taket har inte nivån något alls med inkomst att göra. Akademikerförbundet SSR visade i våras att A-kassan nu i praktiken är nere på samma nivå som försörjningsstöd (socialbidrag). Då hjälper det inte att vi talar om ”inkomstrelaterad ersättning”. TCO-medlemmen är troligen smartare än så.

a-kassa

För alla medlemmar i TCO måste det också vara trist att folkpartiets företrädare så tydligt sätter likhetstecken mellan fackföreningar och LO. Jag tror att mer lyhördhet för tjänstemannafackens förslag och åsikter är en bättre strategi. Idag är tjänstemannafacken TCO och SACO dessutom större än LO räknat i antal medlemmar.

Grovt räknat var hälften av de 80.000 väljare vi tappade i riksdagsvalet medlemmar i TCO. Låt oss diskutera om det är väljare som vi vill ha eller inte.

Alla mina inlägg på temat valanalys finns här.


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Svensk arbetsmarknad behöver inte en amerikansk ”working poor”-modell


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


ds_aliceI Dagens Samhälle häromveckan skrev den borgerliga debattören Alice Teodorescu att ett jobb med låg lön är bättre än inget alls. Det låter rimligt, men frågan är till vilken gräns. Jag menar att om lönen blir så låg att samhället ändå måste gå in och stötta med bidrag, då har den gränsen nåtts. Därför oroar det mig att Alice Teodorescu tar den amerikanska arbetsmarknaden som ett föregångsexempel. Hon menar att amerikanernas annorlunda syn på arbete är nyckeln, ”framför allt att ett låglönejobb på Walmart är bättre än inget jobb alls, för såväl individ som samhälle.”

fastfoodVisst har vi problem på den svenska arbetsmarknaden, bland annat i form av inlåsningseffekter och trösklar som gör det svårt för en del grupper att ta sig in, svårt att få det där viktiga första jobbet. Men att av det dra slutsatsen att den amerikanska modellen vore att föredra menar jag är fel slutsats.

För det första är det svårt att jämföra. Bara sådana saker som sjukförsäkring och pensioner fungerar annorlunda. För stora delar av arbetsmarknaden är sjukförsäkring något som följer med anställningen. Obamas sjukvårdsreform syftade till att med skattemedel ge sjukförsäkring till de grupper som inte har denna förmån. I praktiken handlar det om arbetslösa och anställda i låglönejobb.

”Benefits are also scarce for front-line fast-food workers; an estimated 87 percent do not receive health benefits through their employer”, som Labor center vid Berkeley-universitet konstaterar i sin rapport om kostnaderna för låglönejobben.

De låga lönerna i snabbmatsindustrin förutsätter helt enkelt att staten går in och betalar den sjukförsäkring som i den amerikanska modellen annars ska betalas av arbetsgivaren. En sådan snedvridning skulle inte bli aktuell här, men den skulle knappast accepteras heller.

För det andra så är lönerna i många fall så låga att det (med våra mått mätt ända glesa) sociala skyddsnätet måste gå in. Laborcenter vid Berkeley-universitetet har visat att närmare tre fjärdedelar av de som måste ta skyddsnätet till hjälp har arbete. Problemet är att lönen är så låg, och villkoren så dåliga att skattebetalarna måste stå för mellanskillnaden. Vill vi ha det så?

Tittar man på det ur ett marknadsekonomiskt perspektiv framstår systemet som närmast perverst. Snabbmatskoncernerna gör stora vinster, delvis på skattebetalarnas bekostnad. Koncernen Yum! Brands, som omfattar Kentucky Fried Chicken, Taco Bell och Pizza Hut, gjorde 2012 en vinst på 1,6 miljarder dollar. Samtidigt beräknas skattebetalarna har stöttat personalen och deras familjer med närmare 650 miljoner. Förutom sjukförsäkring handlar det om så kallade ”food stamps”, försäkringar för barn och det vi kallar försörjningsstöd.

Med europeiska mått mätt fungerar vår arbetsmarknad bra, utan särskilt stora inslag av strejker och utan inflationsdrivande löneökningar. De stora kraven på rejäla lönelyft kommer idag paradoxalt nog från politiskt håll (med lärarlöner som det tydligaste exemplet). Självklart finns det problem vi behöver diskutera, exempelvis trösklar och rörlighet. Den som vill jämföra med och förorda en amerikansk modell måste då redovisa om vi verkligen ska importera en modell som förutsätter att skattebetalarna ”fyller upp” till en skälig levnadsnivå.

Överhuvudtaget karakteriseras den borgerliga debatten om lägre ingångslöner av resonemang om hur det ”borde” vara, men det saknas både konkreta förslag och analys av konsekvenser. Att leta andra förebilder vore en bra början. Sen behövs mer konkretion om hur det ska gå till att tvinga ned lönerna, om staten ska blanda sig i lönebildningen, och i så fall hur.


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Riksrevisionen, vårdvalet och borgerligheten


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


dsJag skriver idag i Dagens Samhälle om Riksrevisionens granskning av vårdvalet i förra veckan. Min uppfattning är att det oreflekterade försvaret av vårdvalet måste få ett slut, annars hotas systemet i sig. Vi måste kunna diskutera och ändra styrmodeller som leder fel och vi måste framförallt bort från idén om att primärvård är en marknad i sig.

Artikeln finns här.

Refererade faktauppgifter:


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Snedvriden uppfattning om väljarna?


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Varför värderas inte mittenväljaren? Hen stod för en dryg femtedel av våra röster. Utan dessa skulle vi landat farligt nära 4-procentspärren. Varför verkar de fp-väljare som säger sig stå ”Klart till höger” vara viktigare än de som svarar ”Varken eller”  på en fråga om höger-vänster-sympatier? Mitten-väljarna är ju faktiskt fler.

Jag läser folkpartiets valanalys. På sidan 19 visas ett diagram där väljarnas sympatier ritas in på en höger-vänster skala. Valanalysen konstaterar att det inte råder någon större skillnad mellan fp:s väljare och de som röstar på c eller kd. ”Skillnaden i förhållande till moderaternas väljare är också ganska liten.”

Underlaget för påståendena är vallokalsundersökningen VALU och i texten vid diagrammet står: ”Man talar ibland om att politiska åsikter kan placeras in på en vänster-högerskala. Var någonstans skulle Du placera in Dig själv?” Alternativen var ”vänster”, ”varken eller” och ”höger”.

Det är inte sant. Frågan med svarsalternativ var denna:

valu9
En verklig VALU-blankett.

Väljaren kunde alltså placera sig olika långt höger eller vänster.

Hur såg det då ut? Det går att få tag i materialet från alltid utmärkta  henrikoscarsson.com, valforskare i Göteborg. Jag har använt de viktade siffrorna i deras rapport.

Att tyngdpunkten bland fp-väljarna ligger på den högra sidan överraskar knappast någon, men det blir intressantare att se hur svaren fördelar sig på alternativen ”Något” respektive ”Klart” till höger.

En jämförelse mellan moderaternas och folkpartiets väljare.
En jämförelse mellan moderaternas och folkpartiets väljare.

Majoriteten av folkpartiets väljare, hela 56 procent, svarar ”Något till höger” på frågan i VALU. Till höger om dem finns 17 procent och till vänster totalt 27 procent. Väljarna drar alltså snarare åt mitten från positionen ”Något till höger” än tvärtom. Hos moderaterna är det tvärtom. Där är väljare som svarat ”Klart till höger” långt fler än vänster och mitten-alternativen tillsammans, 37 mot 16 procent.

Att redovisa enbart ”vänster”, ”höger” och ”varken eller” är såklart ett val någon gjort. Att SVT ofta visat siffrorna på detta sätt är en sak, men när det handlar om att dra slutsatser om vår egen politik tycker jag att de verkliga svaren är intressantare. Det visar sig ju då att vi inte alls är lika utpräglat ”höger” som m. Det visar sig också att vi har fler väljare som är ”varken eller” än som står ”klart till höger”. Det är ett faktum som förtjänar en större diskussion, men som döljs om man som SVT, och tyvärr vår valanalysgrupp, klumpar ihop ”Något till höger” med ”Klart till höger”. Det vore ju minst lika rimligt att skapa en grupp som är mitten-höger eller till och med låta spektrat från ”något till vänster” till ”något till höger” ingå i en bredare mitt.

Folkpartiväljarnas fördelning på svarsalternativen
Folkpartiväljarnas fördelning på svarsalternativen

I den alltför vanliga ”vem-tar-vem”-diskussionen om regeringsalternativ räcker det kanske med ”höger” och ”vänster”. Själv är jag mer intresserad av politikens inriktning. Vill våra befintliga väljare gå mer till höger eller mot mitten? Och framförallt: Var finns de väljare vi faktiskt tappat?

Man måste också fråga sig vilka väljare som finns att vinna i gruppen ”Klart till höger”. Enda chansen är klassisk borgerlig kannibalism. Moderaterna dominerar stort. Folkpartiet, centern, socialdemokraterna och miljöpartiet får här inte mer än 15 procent. Ihop. Det är mindre än Sd.

Om man nu överhuvudtaget ska ägna sig åt att kolla vad väljarna tycker så är väl bilden nedan ett nog så intressant sätt att se på saken.

Väljarna enligt VALU. Med de tre alternativen "Något till vänster", "Varken eller" och "Något till höger" hopslagna till "Däremellan".
Väljarna enligt VALU. Med de tre alternativen ”Något till vänster”, ”Varken eller” och ”Något till höger” hopslagna till ”Däremellan”.


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Svagt riksdagsresultat i starka kommuner måste bli en väckarklocka


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


De tre starkaste fp-kommunerna utanför storstadsregionerna i höstens val var Skinnskatteberg, Landskrona och Dorotea. Här fick vi sammanlagt 7853 röster i kommunalvalet. Endast en fjärdedel av dessa valde att rösta på folkpartiet i riksdagsvalet. Vi tappade alltså tre fjärdedelar av våra väljare på vägen mellan kuvertet för kommun- och riksdagsval.

Diagrammet visar samtliga kommuner utanför storstadsregionerna där vi nådde över 10 procent i kommunalvalet*
Diagrammet visar samtliga kommuner utanför storstadsregionerna där vi nådde över 10 procent i kommunalvalet*

Om vi bara tittar på de fantastiska kommunvalsresultaten på mellan 16 och 30 (!) procent lurar vi alltså oss själva. Även där fp har starka och tydliga lokala företrädare som gör fantastiska val drar väljarna slutsatsen att folkpartiet på riksnivå inte är för dem.

De ljusblå valkretsarna i bilden ovan har vi förlorat sedan 2006.
De ljusblå valkretsarna i bilden ovan har vi förlorat sedan 2006.

Ska vi kunna bli ett parti för hela landet igen måste valanalysen ta fasta på detta. Utvecklingen förskräcker.

2006 hade folkpartiet riksdagsmandat i 21 valkretsar. 2010 tappade vi två och landade på 19.  Nu är vi nere på 14, vilket innebär att vi inte har mandat i ens hälften av riksdagsvalkretsarna. En titt på kartan här intill visar att vi blivit ett storstadsparti, eller i alla fall ett parti för tätbebyggda trakter.

Men problemet är alltså inte bara att vi tappar valkretsar, utan att vi inte lyckas i riksdagsvalet ens i kommuner där vi är starka lokalt. Diagrammet ovan visar tydligt att starka kommunresultat inte hjälper tillräckligt i riksdagsvalet.

Snittet för de 18 kommuner utanför storstäderna* där vi nådde över 10 procent i kommunalvalet låg på 14,2 %. Det är utan tvekan mycket bra. Snittet i riksdagsvalet i samma kommuner var bara 5,9 %. Det starka lokala valresultaten ger alltså inte särskilt stor effekt på riksdagsvalet.

Den viktigaste frågan att ställa i Dorotea, Skinnskatteberg, Landskrona och andra framträdande fp-kommuner är alltså inte ”Hur gjorde ni?” utan ”Vad fattas för att ni ska kunna lyckas i riksdagsvalet?”. Ska vi bli ett parti för hela landet är det frågan vi måste ha svar på.

Min egen slutsats är att våra rikspolitiska budskap, berättelser och sättet att framföra dem inte varit relevanta för tillräckligt många väljare.

*Övriga kommuner där vi nådde över 10 procent i kommunalvalet var: Täby, Danderyd, Upplands-Bro, Lund, Vallentuna, Lomma och Mölndal.


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Fyra bra saker i regeringens budget


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Jag håller på med politik för att förändra och förbättra. Trots att jag nu befinner mig i opposition tänker jag därför glädja mig när saker går åt rätt håll. Oavsett vem som fattar beslut är det bra när saker jag argumenterat för blir verklighet eller saker jag ogillar avskaffas. Sen ska det finansieras också, men det fina med förslagen nedan är att det är reformer som inte kostar statskassan några större summor. Här är i alla fall min lista på fyra bra saker i den rödgröna regeringens budget:

  1. Läx-RUT tas bort. Ett orimligt och snedvridande skatteavdrag som liberaler aldrig borde medverkat till om någon skulle fråga mig. Skrev om det i UNT och Dagens Arena i januari 2013. I valrörelsen lyftes frågan av flera liberala debattörer, bland annat Helsingborgs Dagblad.
  2. Ytterligare en pappamånad. Äntligen. Kommer leda till en massa bra saker och mer eller mindre direkt ökad tillgång till personal i kvinnodominerade yrken. Gjorde tillsammans med Lina Nordquist en kalkyl i Dagens Samhälle sommaren 2013. Sifferunderlaget finns här.
  3. Jämställdhetsbonusen tas bort. OK, denna var en nödlösning i alliansen eftersom KD blockerade fler pappamånader. Bonusen gjorde begränsad nytta, men mitt verkliga problem var de oproportionerliga beloppen. 3.000 kronor skattefritt per månad! I fp:s förslag före valet skulle siffran dessutom dubblas. Det handlar då om mycket stora pengar, motsvarande närmare 10.000 kronor före skatt som bonus för att dela lika på föräldraledigheten. Per månad! Som marknadsekonomiskt styrmedel må det vara rätt, men beloppet sticker i ögonen med tanke på hur små belopp som satsas på andra områden, ex.vis. underhållsstödet nedan.
  4. svduhUnderhållsstödet höjs. Det här var verkligen på tiden. Beloppet påverkar egentligen inte statskassan i någon större utsträckning eftersom det är föräldrarna som betalar (eller blir skyldiga), men beloppet har en starkt normerande effekt och därför är det viktigt att det äntligen höjs. Skrev om detta med Lina Nordquist i SvD förra hösten.

 

 


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Gott om hård död ved, men hårda tider för blåbären


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Tack vare Riksskogstaxeringen har vi data om vad som händer i skogen. Nyligen kom aktuella siffror om skogen, skogsbruket och den biologiska mångfalden. I media får man ibland bilden av att skogsbruket är hårdare mot miljö och biologisk mångfald än någonsin. Samtidigt finns gott om regler som ska försvara naturvårdsintressena. Riksskogstaxeringen kan sägas visa hur det går. Både och måste man säga.

Alla diagram nedan är från Riksskogstaxeringens rapport Skogsdata 2014 om Biologisk mångfald. Klicka på diagrammen för att förstora.

harddodvedNågra positiva saker först. En viktig faktor för den biologiska mångfalden är tillgången på död ved i skogen. Om allt virke, ris och rötter fraktas ut efter en avverkning blir det inga miljöer för svampar, insekter och fåglar.

Här visar det sig att vi på senare år har haft en kraftig uppgång. Skogsbruket måste ta sin del av äran även om stormarna Gudrun och Per säkert gjort sitt till här.

aldrelovrikEn annan bra sak är att andelen äldre lövskog där det också förekommer hård död ved i någorlunda omfattning ökar. Diagrammets grå kurva anger i princip södra Sverige (från Mälardalen inklusive Uppland och söderut sträcker sig den nemorala och boreonemorala vegetationszonen). Den blå kurvan avser norra Sverige. Det är troligt att nya förordningar om skogsskötsel från 90-talet här har fått genomslag, åtminstone är det den slutsats som dras i Riksskogstaxeringens rapport.

grantallsodraSamtidigt som den äldre lövskogen ökar i andel i södra Sverige är också granen på frammarsch. Allt större andel av den areal som planteras blir nu granskog. Orsaken är stora skador på yngre tallplanteringar, ofta från vilt. Med tanke på omloppstiderna innebär den ökade granplanteringen att vi över tid kommer att se ganska stora förändringar i skogslandskapet i södra Sverige.

tradslagPå minuskontot finns när det gäller den biologiska mångfalden att skogar alltför ofta är nära monokulturer. Att hitta skogar där mer än 8 sorters träd samsas hör till ovanligheterna, mindre än 0,1 procent av arealen. Dominerar gör skog med 2-4 sorters träd. På knappt 5 procent av arealen finns skogar bestående av endast ett trädslag. Här tycker jag att det vore intressant att se förändringar över tid.

Tätare skogar gör det tuffare för många växter nere på marken. I Riksskogstaxeringen används förekomsten av olika sorters markvegetation som en indikator. Diagrammet nedan visar att andelen skog med förekomst av blåbär minskar ganska snabbt i norra Sverige. (Nordlig boreal är i huvudsak fjällkedjan, sydlig boreal är ”resten” av Norrland.)

blabarRapporten visar – tycker jag – både att det går att styra skogsbruket till ökad naturhänsyn och att det finns mycket kvar att göra. Och att det tar lång tid i skogar med omloppstider på 80-100 år.

Hela rapporten finns här.


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Ryssland har en gaskran. Ska de ha en strömbrytare också? Och vem är det som ”satsar” i Finland egentligen?


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Att Ryssland använder gasleveranser, krediter och betalningsvillkor som ett medel för utrikespolitiska påtryckningar har flera grannländer fått erfara. Frågan har blivit aktuell också i Europa där den ryska gasen av det skälet blivit väsentligt mindre attraktiv. Jag tillåter mig gissa att gasledningen för rysk gas på Östersjöns botten haft det ännu motigare om den planerats nu.

Nu är det inte bara gas som Ryssland ägnar sig åt, man går också in på elmarknaden i allt större utsträckning. En bit bort handlar det om finansiering och bygge av ny kärnkraft i Ungern och på betydligt närmare håll samma sak i Finland.

Fennovoima, ägandet, finansieringen, bygget och bränslet.
Fennovoima. Statliga ryska Rosatoms ägarandel är 34 procent och bakom en stor del av finansieringen finns ryska intressen. Reaktor och uran levereras av Rosatom.

Häromdagen debatterades det planerade kärnkraftverket i Pyhäjoki, cirka 16 mil öster om Skellefteå, i en interpellationsdebatt i riksdagen. Det slår mig att det säkerhetspolitiska perspektivet helt uteblir. Det låter på kärnkraftsförespråkarna som att det är Finland som är föregångslandet, Finland som satsar. Det är väl tveksamt om man egentligen kan säga det.

EON drog sig ur den finska marknaden vilket ledde till att de sålde sin andel i Fennovoima (det bolag som ska bygga och driva verket) . De som till slut köpte EON:s andel om 34 procent var i praktiken ryska staten genom Rosatom. De inte bara äger utan ska också bygga, stå för en stor del av finansieringen och leverera bränsle.

Vad innebär det för det säkerhetspolitiska läget i Bottenviken? Skulle vi vara bekväma med ryska staten som delägare i kärnkraftverken i Oskarshamn om EON bestämmer sig för att dra sig ur också i Sverige? (Nu finns det inget som tyder på det, men frågan är trots allt intressant).

Energi och säkerhetspolitik hör ihop, det visar inte minst Rysslands hantering av gasleveranser till sina grannländer och kanske också till Europa. Vill vi ha motsvarande utveckling när det gäller el? Och är det inte dags för svenska kärnkraftsförespråkare att hitta ett annat föredöme än Finland?


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

De 10 minst liberala förslagen i regeringsförklaringen. Har de överhuvudtaget med liberalism att göra?


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


FrihetssmedjanDet cirkulerar ett inlägg med de 10 minst liberala förslagen i regeringsförklaringen. Populärt bland liberaler tydligen. Jag har inga problem med att vi tycker olika i sak, däremot ogillar jag diskussioner där någon börjar definiera saker som ”liberala” eller ”inte liberala” utan någon som helst konsekvens. (Tävlingen om vad som är ”socialliberalt” är en annan populär gren.) Bara för att det finns mer eller mindre lyckade politiska förslag måste man inte klistra etiketten liberal eller inte på dem. Hade rubriken varit ”de 10 sämsta förslagen…” hade det varit en annan sak. Här är i alla fall de 10 minst liberala förslagen enligt frihetssmedjans definition och mina kommentarer.

10. Ökat antal högskoleplatser

Ja, vad säger ni? Om vi bortser från frågan om fler platser är bra eller dåligt, hur många platser måste vi minska högskolan med för att det ska vara ”liberalt”?

9. Kvoterad föräldraförsäkring

Det är ”liberalt” att låta föräldrarna bestämma själva säger ni. Men på frihetssmedjans sida med regeringsförklaringens mest liberala förslag återfinns ”8. Vårdnadsbidraget avskaffas”. Hur hänger det här ihop? Var det liberalt eller inte att låta föräldrarna bestämma själva? Vårdnadsbidraget är ju inte kvoterat alls.

8. Livsmedelsstrategi för att öka svensk matproduktion

Det finns en massa andra förslag för att stärka svensk konkurrenskraft eller underlätta för branscher. Det brukar inte liberaler ha problem med. Oavsett om det gäller gräsklippning, lönekostnader i industrin eller kärnkraft. Varför är livsmedelsindustrin annorlunda?  Varför är det självklart att låta mat produceras där det är billigast men inte papper eller stål?

7. Inskränka reglerna för fri rörlighet i EU

Point taken. Det här är inte särskilt liberalt. Men arbetare har såklart rätt att engagera sig fackligt oavsett var de kommer ifrån. Det är skillnad att vara för fri rörlighet med lägre kostnader för arbetskraft som argument än att tala om livschanser.

6. Statsstöd till havsbaserade vindkraft och solkraft

Här måste jag citera Frihetssmedjan: ”Kärnkraften ska bära sina egna kostnader, så gamla olönsamma reaktorer läggs ner. Men för att vara på den säkra sidan ser vi också till att sol och vind får stöd av skattebetalarna”

Oavsett vad man tycker om subventioner. Är det verkligen ”liberalt” att kräva att ”gamla olönsamma reaktorer” ska subventioneras för att leva vidare? Är det inte marknadsekonomi att en olönsam verksamhet tar stryk?

5. Vinstbegränsningar i välfärden

Jag tillhör de som utifrån liberala utgångspunkter har problem både med vänsterns ”vinst är problemet”-argumentation och högerns ”vinst är inget problem alls”-dito. Läs mer här.

4. Minskad valfrihet i vård, skola och omsorg

OK. Valfrihet är liberalt. Så länge inte skattepengar tillåts snedvrida marknaden.

3. Obligatorisk gymnasieskola

Nix. Inte särskilt liberalt. Men kan vi hyfsa argumentationen. Det är inte självklart skoltrötta och misslyckade elever som blir undersköterskor, byggnadsarbetare och rörmokare.

2. Kvotering till bolagsstyrelser

Kan vi börja med att nominera jämställt till alla offentliga styrelser istället för att gapa om äganderätt och Tham-professurer? Och granska rödgröna kommuner och landsting i detta avseende. Kanske till och med sopa lite framför egen dörr?

1. Kriminalisera sexköp utomlands

Är det verkligen så listigt att klistra ”liberal” på rätten att köpa sex utomlands? Har det med liberalism att göra? Är det inte en fråga om jurisdiktion? Om vi kriminaliserar köp av sex i Tyskland får vi acceptera att Irland eller Polen kriminaliserar abort i England eller Sverige. Däri ligger problemet med kriminaliseringen Det påpekar frihetssmedjan också mycket riktigt. Det jag har problem med är kopplingen till liberalism. Och jag är inte jätteförtjust i ”lyckliga horan”-argumentet.

 


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Självbilden, riksdagslistorna och kvinnorepresentationen


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Folkpartiet sticker nu ut åt fel håll när det gäller andel kvinnor i riksdagsgruppen. Med anledning av det skriver jag idag i den folkparti-anknutna tidningen NU.

Kvinnorepresentationen sjunker, och det är vårt eget fel

Vi lurar oss själva om vi tror att den viktigaste förklaringen till att vi har så få kvinnor i riksdagen är att vi tappade några mandat. Sanningen är att vi hade mer jämställda listor i alla tre tidigare val under 2000-talet än vad vi hade nu.

”Feminism utan kvinnor” har varit en ironisk kommentar till könsfördelningen i folkpartiets riksdagsgrupp. Den vanliga förklaringen från oss är att det beror på att vi tappat flera län. ”På de fem mandat vi tappade hade åtminstone tre ytterligare kvinnor kommit in”, hette det i en kommentar från partiet. Ja. Och då hade vi haft 33 procent kvinnor i vår riksdagsgrupp. Det vore fortfarande det sämsta resultatet under 2000-talet.

Jag tittade på hur dagens folkparti står sig jämställdhetsmässigt mot de tidigare årgångarna sedan 2002. Diagrammet visar med staplar antal riksdagsmandat. Den övre kurvan visar vår faktiska andel kvinnor i riksdagen. Den undre kurvan visar hur stor andel kvinnor vi skulle haft i riksdagen med dagens valsedlar och personvalsresultat. Uppgifterna kommer från valmyndigheten och SCB.

Kvinnorepresentation i folkpartiets riksdagsgrupp

Diagrammet visar alltså att dagens folkparti skulle fått 36 procent kvinnor i valet 2006. Alltså med dåtidens valresultat men dagens valsedlar. I verkligheten hade vi då 50 procent.

Vi ser också att tappade mandat inte nödvändigtvis behöver betyda lägre andel kvinnor. Från 2002 till 2006 tappade vi 20 (!) mandat men ökade ändå andelen kvinnor. Men det gällde med de listor vi hade då. Dagens folkparti hade tappat.

I förra veckans NU krävde Liberala Kvinnor att partiet går från ord till handling. För att vända den vikande trenden är det nödvändigt. En bra start är att vi justerar självbilden. Just nu har vi en pinsamt låg andel kvinnor i riksdagen på grund av hur vi satte samman våra listor.

Johan Enfeldt
Ersättare i landstinget och AU-ordförande, Fp i Uppsala län

PS. För dig som är intresserad finns en sammanställning av varifrån uppgifterna kommer nedan:

 


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.