Lucka 5 i Skolmarknadskritiska julkalendern.
Det här är inte längre ett jättevanligt argument i skoldebatten i media, även om Friskolornas Riksförbund gjorde ett försök att spela upphandlingskortet häromveckan. Däremot är det fortfarande ett vanligt fikabordsargument. Kanske inte så konstigt eftersom det vanliga när någon skattefinansierad men privat utförd verksamhet inte levererar är att upphandlingen hamnar i fokus. Det gäller oavsett om det handlar om snöröjning, medicinskt material eller digitala skolplattformar. Men gäller det skolan?
– Nej.
Hur otroligt många företagare än tycker att det är, drivs allt mer av offentligt finansierad verksamhet utan vare sig upphandling eller avtal. För friskolor gäller i praktiken (inom vissa ramar) etableringsfrihet och alla skolor som vill får etablera sig i en kommun. De får samma peng per elev. Kommunen har inget avtal och kan inte ställa krav på en friskola utan det lämnas helt till den enskilda familjen. Den medborgare som till äventyrs (alldeles oavsett om hon eller han har barn i skolan eller ej) tycker att det är viktigt att skattepengarna ska säkra att det finns ett skolbibliotek också på en friskola har ingen politiker att gå till. Skillnaden mot privata utförare i vården är dramatisk:
Låt oss säga att en organisation – strunta i vilken sort, det bara skymmer sikten – driver en riktigt usel vårdcentral. Låt oss säga att skandalerna duggar tätt. Oegentligheter med pengar. Personal utan behörighet. Felaktiga behandlingar. Om inte landstinget agerar mot en sådan aktör blir ordföranden i styrelsen för primärvård kortlivad. I vården finns nämligen ett politiskt ansvar oavsett utförare. Det gäller inte bara traditionellt upphandlat verksamhet utan också verksamheter där det råder etableringsfrihet. Vi betalar gemensamt för vården och vi har folkvalda som vi kan ställa till ansvar om det inte fungerar. Den politiskt ansvariga för primärvården kan säga upp avtalet med orden ”Stäm oss om ni vill, men vi kan inte betala skattepengar till undermålig verksamhet”. Sådant sker både i vård och hemtjänst.
I skolan är det tvärtom. Om samma organisation driver en riktigt usel skola finns inget politiskt ansvar. De kommunalråd som står till synes handfallna istället för att agera mot den usla skolan är egentligen bakbundna. Systemet tillåter inte att de agerar. Det finns inget avtal de kan säga upp och inga pengar de kan dra in. Det är därför inga skolpolitiker på riksplanet rasar mot politiska motståndare i berörda kommuner utan istället lite lamt lovar att ta upp frågan i Skolinspektionens insynsråd eller kräver att Skolinspektionen ska dra in tillståndet.
Det är alltså aldrig kommunens ansvar att en friskola är så dålig att SÄPO griper in.
Skolan lider brist på politiskt ansvarstagande och insyn. Att det inte finns några avtal att kräva efterlevnad av är ett av många problem.