När jag pratar om konsekvenserna av skolsegregation brukar jag nämna Skolverkets rapport Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor från 2018. I den finns en slutsats som är svårsmält för alla som vill att skolan ska ge chansen till alla barn. Det som står i analysen är nämligen att föräldrarnas utbildningsnivå fortfarande förklarar en stor del av skillnader i skolresultat, men att:
“föräldrarnas inkomst blivit allt viktigare, och framstår som den centrala förklaringen till den ökade betydelsen av socioekonomisk bakgrund för betygsresultaten”
Ur Skolverkets rapport 467 från 2018
Både vänsterlutande och högerlutande åhörare reagerar. Såväl den som gärna pratar om om skolans kompensatoriska uppdrag som den som hellre fokuserar på meritokrati tycker att föräldrarnas inkomst är något som inte borde få påverka hur barn lyckas i skolan. Det har funnits något hoppfullt i det.
I skoldebatten låter det ibland som att alla aktörer egentligen vill ha en likvärdig skola där alla barn får chansen och att det bara skiljer i uppfattning om vägen dit. Tyvärr är det inte så. Friskolornas arbetsgivarorganisation Almega talar klarspråk i sitt remissvar på likvärdighetsutredningen (SOU 2020:28). De gillar inte alls att resurser omfördelas mellan skolor med olika förutsättningar:
“Ekonomisk omfördelning mellan elever bryter mot idén om den universella välfärden, och kommer göra att de skattebetalarna blir mindre intresserade av att bidra till en välfärd som inte alla har lika tillgång till, och där de som har goda förutsättningar tvingas stå tillbaka för de som har sämre förutsättningar.”
Ur Almegas remissvar på likvärdighetsutredningen (SOU 2020:28)
Man kan invända att det är en möjligen udda tolkning av begreppet universell välfärd men framförallt är det rimligt att ställa sig frågan vad Almega menar med “lika tillgång till”? Menar Almega att lika tillgång till skola kräver exakt samma peng för varje elev, oavsett förutsättningar och behov? Är det inte rimligt att alla har lika tillgång till vård, men att bara den som slitit ut höften får en höftledprotes?
Men det blir värre än så här. Stycket fortsätter nämligen:
”En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden.”
Det här måste ni läsa igen.
”En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden.”
Ja. Det står så en bit ned på sidan 3.
Almega menar på riktigt att det är en svår etisk fråga att den arbetslöses barn får lika bra skola som höginkomsttagarens.
Almega delar upp elever i de vars föräldrar har bidragit, de vars föräldrar inte bidragit och de vars föräldrar till och med är en kostnad.
De vanliga debatterna om skolan känns futtiga i jämförelse. Det här är bortom diskussioner om hur skolvalet ska organiseras, om vi ska ha etableringsfrihet, tillåta kötid eller något av de andra trätoämnena i skolpolitiken. Det här är långt från alla tankar på meritokrati.
Den organisation som företräder friskolorna som arbetsgivare, Almega, ser etiska problem med ett kompensatoriskt skolsystem. Bara när plånboken styr blir det rättvist. Det är plutokrati.
Men skriver de inte annat också? Jo, men det här stycket är centralt eftersom det speglar en syn på skolan som sällan syns i debatten. Det är viktigt att veta att den här åsikten finns och att den inte bara frodas i obskyra sammanhang. Här kom den från organisation som företräder svenska friskoleföretag i förhandlingar med fackförbunden.
Almega är en arbetsgivarorganisation som representerar 11000 företag i 60 branscher. Om du känner någon företagare som är medlem, konfrontera henne eller honom med vad som står i Almegas remissvar.
Uppdatering: Almega drog efter kraftig kritik tillbaka remissyttrandet. En unik åtgärd.