Fyra bra saker i regeringens budget


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Jag håller på med politik för att förändra och förbättra. Trots att jag nu befinner mig i opposition tänker jag därför glädja mig när saker går åt rätt håll. Oavsett vem som fattar beslut är det bra när saker jag argumenterat för blir verklighet eller saker jag ogillar avskaffas. Sen ska det finansieras också, men det fina med förslagen nedan är att det är reformer som inte kostar statskassan några större summor. Här är i alla fall min lista på fyra bra saker i den rödgröna regeringens budget:

  1. Läx-RUT tas bort. Ett orimligt och snedvridande skatteavdrag som liberaler aldrig borde medverkat till om någon skulle fråga mig. Skrev om det i UNT och Dagens Arena i januari 2013. I valrörelsen lyftes frågan av flera liberala debattörer, bland annat Helsingborgs Dagblad.
  2. Ytterligare en pappamånad. Äntligen. Kommer leda till en massa bra saker och mer eller mindre direkt ökad tillgång till personal i kvinnodominerade yrken. Gjorde tillsammans med Lina Nordquist en kalkyl i Dagens Samhälle sommaren 2013. Sifferunderlaget finns här.
  3. Jämställdhetsbonusen tas bort. OK, denna var en nödlösning i alliansen eftersom KD blockerade fler pappamånader. Bonusen gjorde begränsad nytta, men mitt verkliga problem var de oproportionerliga beloppen. 3.000 kronor skattefritt per månad! I fp:s förslag före valet skulle siffran dessutom dubblas. Det handlar då om mycket stora pengar, motsvarande närmare 10.000 kronor före skatt som bonus för att dela lika på föräldraledigheten. Per månad! Som marknadsekonomiskt styrmedel må det vara rätt, men beloppet sticker i ögonen med tanke på hur små belopp som satsas på andra områden, ex.vis. underhållsstödet nedan.
  4. svduhUnderhållsstödet höjs. Det här var verkligen på tiden. Beloppet påverkar egentligen inte statskassan i någon större utsträckning eftersom det är föräldrarna som betalar (eller blir skyldiga), men beloppet har en starkt normerande effekt och därför är det viktigt att det äntligen höjs. Skrev om detta med Lina Nordquist i SvD förra hösten.

 

 


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.