Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Bra besked idag om lagkrav på socioekonomisk fördelning i skolpengen. På detta sätt kommer vi tillrätta med inte bara ojämlikheter mellan kommuner utan också inom kommuner. Jag gillar också att utbildningsministern svarade rakt och ärligt på frågan om varför alliansen röstade nej till ett sådant förslag så sent som för ett år sedan.
– Så sent som i höstas, röstade ni ner ett sådant här förslag från oppositionen. Har du ändrat dig?
– Ja, vi har tänkt om i den här frågan.
Så ska det låta. Inga försök att låtsas som vi alltid tyckt så här. Uppskattas av väljarna.
Nu gäller det att lagen utformas så att det görs tydligt inte bara att en sådan ska finnas utan också ramarna för hur den ska beräknas. Jag tror på en riksnorm för både socioekonomisk kompensation och för vad som ska gälla för elever med behov av särskilt stöd (vilket alltså är något annat än socioekonomisk kompensation). Inte så att riksnormen ska ange belopp, men den bör ange hur kompensationen ska beräknas, alltså vilka faktorer som ska ingå. Risken är annars att vi går från en dålig lösning till en bara marginellt bättre.
Med lagstadgad socioekonomisk kompensation och riksnormer för beräkning återstår ytterligare några saker att rätta till i skolpengssystemet.
- Avtal. Regelverket bör ändras så att det mer liknar hur landstingen styr vårdcentraler inom ramen för etableringsfrihet enligt LOV. Med sådana avtal mellan den som betalar (än så länge kommunerna) och respektive friskola skulle sådant som kompetensutveckling, utrustning, särskilda uppdrag med mera regleras. Jag vet att en del nu kommer skrika högt om intrång i företagens frihet, men faktum är att inge företag i vårdsektorn klagar på att lokala villkor regleras i LOV-avtal.
- Prestationsbaserad ersättning. Även här kan vårdcentralerna stå modell. En vårdcentral har sin ersättning baserad dels på antalet listade patienter, dels på antalet besök. Motsvarande modell för skolan skulle ge en skolpeng som dels baserades på antal elever, dels på lärartid per elev, alltså ett mått som tar hänsyn till mängden undervisning och lärartätheten. Den skola som av pedagogiska skäl vill ha lägre lärartäthet (utöver vad som ges av den socioekonomiska fördelningen) kan ha det, men då får det konsekvenser i form av lägre skolpeng. Möjligheterna att prioritera vinst framför lärartäthet blir mindre. Risken att skattepengar satsas där de inte behövs likaså.
Slutligen. På senare tid har allt fler röster också från höger krävt detta, bland annat Timbro i Expressen för några veckor sedan. Själv har jag föreslagit samma sak i UNT och i Dagens Samhälle. Man kan tycka att det är sent, men jag tycker det är bra att förslaget kommer nu och inte i april nästa år. En smula märkligt dock att det inte löstes redan i friskolekommittén.