Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
En av de mest spännande personerna i Liberalernas riksdagsgrupp är Christer Nylander, gruppledare och talesperson i skolfrågor. I förra veckan skrev han en krönika i SvD om behovet för liberaler att inse att staten inte är den individuella frihetens huvudfiende i Sverige. Kanske inte ens någon av frihetens större fiender. Det var mycket välgörande att läsa. Jag gjorde några reflektioner.
Min första reflektion här är såklart den samma som Christers, alltså att när staten drar sig tillbaka tar andra krafter vid. Men jag menar att det inte bara handlar om kriminella utan också om kommersiella krafter. De förstnämnda pratar vi ofta om, men de kommersiella krafterna har vi i Liberalerna hittills haft en naiv inställning till tycker jag. Att kommuner tvingas köpa in vaktbolag när polisen inte fungerar medverkar till en privatisering av våldsmonopolet och stärker en snabbt växande säkerhetsbransch. En bransch som redan är ute och lobbar för skatteavdrag för väktarskydd i bostadsområden, något som vi tyvärr mycket aningslöst hade med i ett gemensamt alliansförslag i somras.
En annan reflektion är att kommersialiserade sociala medier och det faktum att allt fler affärer görs över flera landsgränser skapat globala jättar med inte bara stor påverkan på vår vardag utan också närmast monopolliknande ställning. Här behöver staten – nationalstaten eller den överstatliga staten – kliva fram. Begreppen *maktkoncentration* och *maktspridning* behöver återuppväckas i den liberala argumentationen! Den alltför vanliga onelinern ”bekämpa fattigdom, inte rikedom” är faktiskt helt oanvändbar när det handlar om global maktkoncentration och globala monopol.
Att hantera de globala monopolen är en svår uppgift. Men viktig. Den kräver att Liberaler och andra tar flera kliv framåt på EU-nivå. Att Facebook trots miljardintäkter nästan helt undviker skatt i Sverige är en indikation på vilka krafter det handlar om. Och något som borde sätta diskussioner om både stöd till och beskattning av media i ett helt nytt ljus.
Ytterligare en reflektion när jag läser Christer Nylander är det som liberaler i alla tider känt till, dvs att staten behövs för att garantera individens frihet, och att denna frihet ibland hotas av släkt och närstående. För tidiga liberaler i vårt land var t.ex. skolplikten förstås ett sätt att se alla som individer, att ge alla chansen. Men, det var också ett sätt att skydda barnet från föräldrarnas intressen. Idag har vi fastnat i en politik där *valfrihet*, ofta förälderns, trumfar det mesta. Det behöver vi komma ifrån. Vi har ingen politik som hindrar att stora grupper barn sätts i kraftigt segregerade skolor som av kommersiella skäl etablerar sig i utanförskapsområden, utan vi förlitar oss på att valfriheten ska kunna göra att åtminstone några tar sig därifrån. Jag menar att kombinationen av fritt skolval och etableringsfrihet för skolor i vinstsyfte är långtifrån självklar om man vill sätta barnets individuella frihet i första rummet. Om detta skriver Nylander inte i sin text, men ansatsen, att peka på motsättningen mellan familjen och individens frihet, problemet med det han kallar ”traditionsbundna val i det omgivande samhället”, är svår att ta miste på.
Kan Christer Nylanders text vara en fingervisning om ett möjligt nytt tonläge och en annan ansats från Liberalerna efter valet? Kanske. Christer har tidigare lyft frågor som barnfattigdom och pedagogiskt förklarat att relativ fattigdom visst är ett relevant begrepp, så åtminstone jag när en förhoppning om det.