Att jobba tillsammans för att uppnå ett mål kan vara både stimulerande och utvecklande. Det förutsätter att målet är förankrat i verkligheten och att det finns grundläggande förutsättningar. Många som i sin yrkesroll arbetat utan förutsättningar för att nå helt orealistiska mål vet vad som händer annars: Det blir demoraliserande och nedbrytande. Därför är jag bekymrad över skolan i Enköping, kommunen där jag bor. Ikväll är det kommunfullmäktige och jag har den största respekt för alla politisk aktiva som upprätthåller demokratin i en kommun. Jag vet att det är svårt, slitsamt och många gånger otacksamt. Jag vet att det handlar om att prioritera, kompromissa och göra det bästa utifrån förutsättningarna. Med det sagt måste jag säga att de mål som sätts för skolan i förslaget till kommunplan och budget tyvärr är långt ifrån verkligheten. Jag kommenterar inte ekonomin här, det har Tankesmedjan Balans redan gjort (Läs, följ och stöd!) utan håller mig till målen. Bilden nedan visar konkretiseringen av kommunfullmäktiges målbild för skolan 2023:
Hur verkligheten ser ut? Skolverkets statistik visar att det krävs stordåd för att nå mål 4 om att alla ska klara gymnaisebehörighet och mål 5 om att alla ska ta gymnasieexamen. 2018 såg det ut så här:
- Var 9:e elev går ut nian utan gymnasiebehörighet, sådär tre (3) i varje klass. Då är nyligen invandrade borträknade ur statistiken.
- Bara 35 procent har efter fem (5) år fortfarande inte tagit gymnasieexamen.
Det är inte bara resultaten i sig som gör målen orealistiska om man inte samtidigt satsar *stora* resurser. Det år också det allt mer splittrade skolsystemet. På femton år har skillnaderna mellan skolorna i kommunen ökat snabbt.
- 2003 skilde det 34 poäng mellan snittbetyg på skolan med lägst respektive högst. Idag skiljer det 55 poäng.
- 2003 skilde det 13 poäng i snittbetyg mellan flickor och pojkar. Idag skiljer det 31 poäng.
- Mellan flickorna på skolan med högst snittbetyg och pojkarna på skolan med lägst skiljer det svindlande 96 poäng.
Jag är inte emot målen i sig. Vi borde ha ett skolsystem som klarade dem. Problemet är att mål som inte är förankrade i verkligheten leder fel. De skapar en illusion hos beslutsfattarna om att läget är bättre än det är samtidigt som de riskerar att bli demoraliserande för personalen. Vilka mål skulle behövas för skolan i Enköping? Jag tycker att realistiska mål som anger en riktning vore att föredra. Några exempel vore:
- Minska skillnader mellan pojkar och flickor.
- Vända utvecklingen mot allt större skillnader mellan skolor.
- Öka andelen behöriga lärare genom att aktivt söka upp lärare som lämnat yrket
Sådana mål kan göras konkreta. På bara 4 års sikt kan vi inte vänta oss underverk men vi kan ha hunnit med flera steg i rätt riktning. jag ser hellre en kommunplan som tydligt anger kommunens problem och försöker lösa dem steg för steg än en som sätter upp mål på formen ”om vi bara jobbar lite annorlunda kommer allt bli bra”.