Lucka 19 i Skolmarknadskritiska julkalendern.
Det är alldeles riktigt att vi, framförallt i större städer, har ett problem med bostadssegregation. Att försöka göra något åt den saken är alltså helt rimligt. Problemet i skoldebatten är att argumentet nästan alltid används för att slippa göra något åt andra saker som förstärker segregationen. Särskilt tydligt är detta nu i debatten om likvärdighetsutredningens förslag om sådant som rättvisa ekonomiska förutsättningar och allsidig elevsammansättning
En av de som säger nej till likvärdighetsutredningens förslag för att göra skolan mer likvärdig är Rune Andersson, storägare i Academedia. Han menar att problemet är kvaliteten i de kommunala skolorna och vill flytta fokus till bostadssegregationen. Låt oss titta lite på den här. (När det gäller de kommunala skolorna rekommenderas förresten Lucka 4.)
OK, jag håller med om att bostadssegregationen är ett stort problem, men vad vill Rune Andersson göra?
Lösningen ligger i en förbättrad integration, sänkta trösklar in på arbetsmarknaden, ökad rörlighet på bostadsmarknaden och radikalt stärkt lag och ordning i utsatta områden.
Rune Andersson i GP 2020-10-19.
Alldeles oavsett om man tycker att det är bra förslag eller inte så är det tydligt att det inte handlar om något radikalt grepp mot bostadssegregation. Rune Andersson vill göra ungefär ingenting. Integration, jobb och rörlighet på bostadsmarknaden är såklart bra, men kommer det att få barn till högutbildade att på något magiskt sätt dyka upp i utanförskapsområdenas skolor? Tyvärr inte. Så här är det ofta i skoldebatten. Bostadssegregationen används som ett argument mot andra förslag som skulle göra skillnad på rimligt kort sikt. Att bryta bostadssegregationen på allvar är ett projekt på tiotals år. Det blir bra när den är bort, men dagens skola har inte tid att vänta till dess. Effekterna av bostadssegregationen måste motverkas.
Så hur gör man då för att minska effekterna av bostadssegregationen i ett kortare perspektiv? Det finns två sätt:
- Arbeta med skolors placering.
- Satsa väldigt mycket mer resurser i skolor i segregerade områden.
Vi börjar med skolors placering, alltså att bygga dem på platser där de naturligt får elever från olika områden. Särskilt i högre årskurser är detta en gammal och beprövad modell. Högstadieskolor har traditionellt legat mer inne i tätorter än ute i bostadsområden. Rätt utfört blir det ett effektivt sätt att bryta bostadssegregation. Problemet är att vårt skolsystem – som Rune Andersson och hans kompisar i näringslivet slåss för att behålla – effektivt hindrar detta.
Låt oss titta på exemplet Nyköping. Politikerna valde där att försöka göra något åt segregationen mellan sina fyra kommunala högstadieskolor. Som Per Kornhall och German Bender visade i rapporten Söndrat land var elevunderlaget kraftigt segregerat. Lösningen blev att stänga skolorna och bygga en ny för alla elever. Resultatet blev mycket snabbt ett blandat elevunderlag. Men det var innan etableringsfriheten slog till. Inom några år hade flera friskolor etablerat sig och nu står Nyköping med ordentlig segregation mellan den enda kommunala skolan och flera friskolor som alla lockat till sig ett elevunderlag med mer högutbildade föräldrar.
Vårt skolsystem gör det helt enkelt svårt att bekämpa effekterna av bostadssegregation genom att planera skolors placering.
Det som återstår är då att satsa väldigt mycket mer resurser på skolor i segregerade områden, att ha bättre lärare, mindre klasser och mer stödundervisning. Problemet är att Rune Andersson och hans likar motsätter sig också detta. De slåss hårt mot omfördelning av resurser eller extra satsningar i utsatta områden. De har hela avdelningar som jobbar med att säkra att de kompenseras. Någon med en titel som ”Intäktscontroller lika villkor” rycker ut varje gång en kommun försöker göra något som bryter effekterna av segregationen.
Det svåra här är dessutom att det är både praktiskt och politiskt svårt att omfördela tillräckligt mycket. Låt oss se på ett konkret exempel. Två skolor i en större svensk stad.
Skola A har med alla mått mätt betydligt tuffare förutsättningar och får en rejält mycket högre skolpeng efter kommunens socioekonomiska omfördelning. Det är såklart rätt. Politiker från så gott som alla partier skulle säga att i Skola A ska vi ha de bästa lärarna, mindre klasser och mer stödundervisning. Låt oss se vad skillnaden mellan 108.000 och 83.000 räcker till. Det handlar om ca 30 procent.
- 30 procent högre skolpeng räcker till en mer rutinerad lärare med sådär 10.000 kronor mer i lön.
- 30 procent högre skolpeng gör att när Skola B kan ha 32 elever i varje klass kan Skola A ha 25 elever.
- 30 procent högre skolpeng räcker till en extra lärare på tre ordinarie.
Problemet är att det bara räcker till en av sakerna. Det är helt enkelt svårt att med ekonomiska resurser kompensera för effekterna av svår segregation.
Lägg till detta att förutsättningarna för skolor i det som kallas utsatta områden försämras ytterligare när friskolor mycket effektivt lockar barn till högutbildade föräldrar därifrån.
Så ja. Vi måste komma åt bostadssegregationen, men den får inte längre vara en ursäkt för att göra allt det andra som vi kan göra nu.