Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
I debatten om privata företag i välfärden, vanligen kallad ”vinst i välfärden”, använder båda sidor ganska slarvigt begreppet ”vinst” som mått. Vare sig man vill förbjuda ”vinst” eller tillåta den, ofta med argumentet att den ”i alla fall inte är så hög” är det ett otydligt, inkonsekvent och i många fall rent konstruerat mått.
Låt oss ta vinstmotståndarna först. När miljöpartiet med flera vill förbjuda företag i välfärdssektorn att ”ta ut vinst”, brukar det betyda att det är OK med vinst men inte att vinsten delas ut till ägarna. Analysen här är lindrigt uttryckt grund och visar på en närmast total oförståelse för vad som bygger upp ett företags resultaträkning.
Låt oss titta på två välfärdsföretag, båda ägda av tre kompanjoner och båda med 10 miljoner kronor i omsättning. De tre delägarna arbetar alla i verksamheten och de sitter också tillsammans med sina respektive i styrelsen. Bolagets totala omkostnader för personal, material och lokaler stannar på 9 miljoner kronor. Det finns således en miljon kvar.
I det ena företaget redovisas 1 miljon som vinst före skatt. Bolagsskatten blir 263.000 (snart lägre) och det återstår knappt 740.000 kronor att balansera i ny räkning (dvs spara i verksamheten) eller att dela ut till ägarna. Det senare vill miljöpartiet förbjuda.
I det andra företaget bestämmer sig ägarna för att ta ut pengarna på annat sätt. Genom en lönebonus på 100.000 kronor vardera ökar kostnaderna i bolaget med ca 400.000 kronor (inklusive sociala avgifter). Även styrelsen får en bonus på 50.000 kronor vardera vilket inklusive sociala avgifter blir 400.000 kronor. Återstår alltså 200.000 kronor av överskottet och dessa används till en extra inbetalning på de tre grundarnas pensionsförsäkringar. Vinsten är nu noll. Ägarna har tillmötesgått miljöpartiets krav utan några vinstpengar gått tillbaka till verksamheten.
Visserligen är det skattemässigt mindre fördelaktigt att ta ut pengar som lön än som vinst, men exemplet visar att det också i små ägarledda företag är både enkelt och lagligt att minska vinsten genom att ta ut pengar som lön. Andra exempel skulle vara tjänstebil, konstruktioner med hyra av lokaler från närstående bolag, avskrivning av egna lokaler etc. I stora företag är möjligheterna att justera vinsten med hjälp av olika transaktioner mångdubbelt fler.
Miljöpartiet slår alltså ett kraftfullt slag i luften. Antingen finns det ingen i partiet som varit nära en resultaträkning eller så är man fullt medveten om att detta bara handlar om symboler och att förslaget inte är avsett att förbättra någon verksamhet.
På samma sätt måste jag säga att de som med argumentet att vinstnivån i välfärdsföretagen bara är hälften av genomsnittet i näringslivet vill tillåta vinst har gjort en dålig analys. Ett aktuellt exempel är den konkursade John Bauer-koncernen. De gjorde inte vinst alls under 2011. Förlusten stannade på 12 miljoner, men trots detta betalade man 14 miljoner i bolagsskatt.
Skattenivån motsvarar en vinst på 54 miljoner kronor. Orsaken till den stora skillnaden i redovisat resultat jämfört med den vinst på vilken bolagsskatten räknas stavas ej avdragsgilla kostnader, nedskrivning av så kallad goodwill.
Att enbart titta på vinst, resultatet på ”sista raden”, är inte tillräckligt för att kunna säga att de skattepengar som skulle gå till vård, utbildning eller omsorg verkligen gjorde så. Bättre blir det om man, likt SCB, analyserar vedertagna nyckeltal som direktavkastning och rörelseresultat, alltså resultatet före olika typer av räntor, dispositioner och andra finansiella kostnader och intäkter. Så här skriver SCB i sin senaste rapport om ”Finansiärer och utförare inom vård, skola och omsorg”, utgiven i september 2012.
Att säga att välfärdsföretagen bara är häften så lönsamma som näringslivet i allmänhet saknar alltså stöd i SCB:s statistik. Tabellen nedan (ur samma rapport) visar SCB:s analys per verksamhet och organisationsform jämfört med näringslivet som helhet.
Var och en kan ha olika uppfattningar om det är i skattefinansierade verksamheter där priset sätts av politiker som näringslivet ska ha sina högsta marginaler, eller hur hög en rimlig marginal är. Alldeles oavsett uppfattning där tycker jag att verksamheterna förtjänar förslag som baseras på fakta och inte på illa genomtänkta och i många fall renodlat populistiska argument.