Johan Enfeldt

I skuggan av kommunfullmäktiges budget planeras stora besparingar i Enköping. Men varför?

På LinkedIn läser jag i inlägg från flera chefer i Enköpings kommun om kommunens chefsdag. Det är bra att kommunen löpande jobbar med chefsutveckling och ser till att vi har en bra samordning mellan förvaltningarna i kommunen. Själva chefsdagen i sig tycker jag därför är bra, men en del av innehållet gör mig tveksam.

Ett tema på chefsdagen var, enligt ett av inläggen på LinkedIn, att lösa kommunens utmaning med ”125% mer behov av välfärd med 75% arbetskraft”.

Nästan samtidigt som kommunens styrande högermajoritet med moderater, centerpartister, liberaler, kristdemokrater, miljöpartister och nystartare presenterar sin budget med vad de kallar satsningar på välfärden sitter alltså kommunens chefstjänstemän och diskuterar personalneddragningar på 25(!) procent. Och som om inte det skulle räcka ska alltså 75 procent av dagens personal dessutom hinna göra 25 procent mer än vad kommunen gör idag. Förutom att det inte låter särskilt realistiskt finns det tre frågor jag ställer mig här:

Hur blir det så här?
Ligger det någon sanning i att den förändrade demografin ökar behoven med 25 procent?
Ligger det någon sanning i att vi måste klara oss med 75 procent av personalen?

Låt oss se på vad som egentligen ligger bakom siffrorna och vad de rimligen kan tänkas få för konsekvenser.

Hur blir det så här?

Ytterst beror dålig samordning mellan de folkvalda i en kommun och förvaltningsorganisationen på svag politisk styrning. Frågor om varför kommunen planerar för personalneddragningar samtidigt som den politiska majoriteten pratar om satsningar måste alltså ställas till kommunstyrelsens ordförande Peter Book (M) och de andra partierna i koalitionen.

Med det sagt är Enköpings kommun långtifrån ensam här. Påståendet att kommunerna måste leverera 125% mer välfärd med 75% arbetskraft har spritt sig bland tjänstemän i svenska kommuner. Bakgrunden till påståendet är å ena sidan förändrad befolkningssammansättning (demografi) med fler äldre, och å andra sidan ett antagande om att det inte kommer finnas personal att tillgå. Låt oss se på det:

Ligger det någon sanning i att den förändrade demografin ökar behoven med 25 procent?

Att demografin, det vill säga befolkningens fördelning på olika åldersgrupper, påverkar behovet av välfärd från stat, regioner och kommuner är väl känt. Diagrammet nedan visar hur mycket resurser som krävs för oss genom livet.

Diagram ur LOs rapport Välfärdsgapet 2023.

En ökad andel äldre ökar alltså kommunernas kostnader, och det är framförallt 80-åringar och äldre det handlar om. Kommunernas kostnader för yngre pensionärer, åldersgruppen 65-74, är idag inte större än för yrkesarbetande. Men det är helt sant att vi har en kraftig ökning av antalet äldre över 80 år framför oss. Samtidigt ser vi under kommande 10 år en minskning i åldersgruppen 0-6 år. Det kommer också att minska kommunernas behov av välfärd.

LO gjorde förra året en beräkning av vad befolkningsförändringarna medför för ökade kostnader. Obs att denna gjordes på förra årets befolkningsprognos där minskningen av antalet barn i årets prognos inte var med. Kalkylen visade då att kommunernas kostnader kommer att öka med 7,7 procent, om vi räknar på ungefär 230000 fler 80+ och 200000 fler i arbetsför ålder. Den kalkylen innehöll dock ingen minskning av antalet yngre barn.

Påståendet om 25 procent ökade behov är därmed svårt att spåra till förändrad demografi.

Nu kan man argumentera för ökade behov i välfärden ändå, det gör jag gärna, men det finns i ärlighetens namn inget parti som talar om så kraftiga förstärkningar som det skulle vara tal om för att vi skulle se en ökning med 25 procent.

Ligger det någon sanning i att vi måste klara oss med 75 procent av personalen?

I diagrammet som visades på chefsdagen framgår att antalet i arbetsför ålder också ökar under tioårsperioden. Samtidigt som 80+ ökar med 233000, ökar antalet i åldern 20-66 med 166000. Och då har vi ännu inte räknat med att pensionsåldern under större delen av 10-årsperioden framåt kommer att vara 67 år. Vi får alltså in en hel årskull till i arbetsför ålder. Det motsvarar ungefär 100000 personer.

Till det kan vi lägga dagens arbetslöshet på över 400000 personer. Skulle vi få ned arbetslösheten från 8 till 4 procent skulle vi ha ytterligare 200000 som kunde arbeta och betala skatt.

Påståendet att välfärden måste klara sig med 75 procent av personalen saknar alltså grund. Om vi lyckas göra välfärden lika attraktiv att arbeta i som idag och om inte det sker något dramatiskt med behovet av personal i näringslivet i övrigt kommer vi att kunna hitta personal.

Jag menar därför att påståendet är politiskt. Det grundar sig på ett antagande att vi kommer att minska finansieringen av vård, skola och omsorg. Det är helt enkelt lättare för högerkrafter att motivera nedskärningar i välfärden med brist på personal än med ideologiska argument.

Men det där var ju rikssiffror. Kan det inte se annorlunda ut i Enköping?

Sant. Enköping har en annan utveckling än riket, men inte heller den ger skäl till larm om så kraftigt ökade behov och så mycket färre i personalen. Antalet 80+ ökar fram till 2033 lite mer i Enköping än i riket. 41,8 procent i Enköping jämfört med 38 procent i riket. Det uppvägs dock med råge av att antalet i arbetsför ålder ökar mycket mer i Enköping än i riket, hela 9,4 procent i Enköping jämfört med bara 2,7 procent i riket. Enköping kommer därmed att tillhöra de kommuner som ser ökade skatteintäkter.

Frågan kvarstår alltså: Vad ligger bakom påståendet om 25 procent ökade behov? Och varför ska Enköping planera för kraftiga personalneddragningar?

Siffror i texten ovan från SCB och SKR, där inget annat anges. För transparensens skull ska jag också säga att jag själv arbetat med delar av LOs rapport Välfärdsgapet 2023 som nämns i texten.

Som största arbetsgivare måste kommunen bli bättre på praktikplatser

En insändare i Enköpingsposten idag inför kommunfullmäktige ikväll. Vi behandlar då ett ärende som handlar om kommunens arbetsmarknadsinsatser och vi socialdemokrater vill att alla nämnder och förvaltningar bidrar med platser för praktik och arbetsträning. Så är det tyvärr inte idag.

Hela insändaren nedan:

Kommunen måste prioritera praktikplatser – ställer M upp ikväll?

I Enköping finns 656 personer som varit arbetslösa mer än ett år. Samtidigt vet vi att många verksamheter, både inom privat näringsliv och inom välfärden har svårt att hitta arbetskraft. Effekterna av detta ser vi redan idag och om vi inte gör något kommer vi att få leva med dem i många år. Det handlar om:

Personliga tragedier,
barn som växer upp i fattigdom,
bromsad tillväxt,
sämre företagsklimat,
lägre skatteintäkter,
ökade kostnader för försörjningsstöd och sociala insatser.

Korts sagt. Situationen är som en häxbrygd för oss som bor i Enköping. Alla är egentligen överens om att lösningen handlar om yrkesutbildning för de som klarar en sådan, och insatser i form av praktik och arbetsträning för de som står längst ifrån arbetsmarknaden. Det senare ofta i kombination med annan utbildning och språkträning.

Så vad hindrar oss?

Varje gång frågorna diskuteras i Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden hör vi om samma hinder. Brist på praktikplatser. Utan praktikplatser kan vi inte starta fler yrkesinriktade utbildningar. Utan praktikplatser kan inte de som står längst ifrån arbetsmarknaden få chansen att vara på en arbetsplats och närma sig ett vanligt jobb.

Hela samhället och alla arbetsgivare har ett ansvar här, men Enköpings överlägset största arbetsgivare är kommunen, och kommunen är alldeles för dålig på att erbjuda praktik. I praktiken är det bara Utbildningsförvaltningen som är med och bidrar, trots att andra förvaltningar tillsammans skulle kunna ge många arbetslösa en chans eller öppna möjligheter för fler platser på yrkesutbildningar.

Ikväll, tisdag 2024-10-08, ska kommunfullmäktige besluta om att flytta administrationen av kommunens arbetsmarknadsinsatser till en annan nämnd. Det kan säkert bli bra, men det räcker inte. Med det vi vet om brist på praktikplatser behövs också ett beslut som ger kommunens samtliga nämnder och förvaltningar i uppdrag att bistå med platser för praktik och arbetsträning. Ett sådant förslag från Socialdemokraterna finns med i handlingarna.

Är Enköpings högerstyre beredda att axla ansvaret och se till att hela den kommunala organisationen är med och bidrar för att få ned arbetslösheten?

Johan Enfeldt
Vice ordförande i Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden
Socialdemokraterna i Enköping

Gula fackföreningar – ett tecken i tiden?

Kanske läste någon igår i DN om strippklubben som tecknat kollektivavtal med en yttepytteliten nystartad fackförening? Arbetsmiljöverket har underkänt upplägget som åtminstone ser ut att syfta till att genom en låtsasfackförening kunna kringgå lagar om arbetstider. Ett fackförbund som startas och drivs i arbetsgivarens syfte brukar kallas för ”gul”.

Nu är det är faktiskt inte bara i en så obskyr verksamhet som strippklubbar som det börjar synas tecken på ”gula fackförbund”, alltså fackförbund som syftar till att gagna arbetsgivaren och motverka arbetarnas inflytande på löner eller andra villkor. I veckan släppte näringslivets forskningsinstitut Ratio en rapport där de för ett resonemang som leder tankarna i samma riktning. Kolla in det här:

Ur Ratios rapport ”Vilken effekt har anställningsskydd på produktivitet?”.

Ratio konstaterar alltså att företag som ger medarbetarna de fördelar som kommer av ett kollektivavtal själv får fördelar av att mer flexibelt kunna förhandla om lösningar. Detta menar Ratio skapar en orättvisa mot företag utan kollektivavtal som inte kan utnyttja samma flexibilitet.

Ratio föreslår därför att parter på arbetsmarknaden tecknar en ny sorts kollektivavtal som ger arbetsgivarna önskad flexibilitet men där ”lön, arbetstidens förläggning, tjänstepension, sjukförsäkringar med mera lämnas därhän”.

Läs igen. Vi inser nog att här krävs ett gult fackförbund.

Att dagens parter skulle teckna nya avtal där arbetstagarsidan ensidigt släpper sina fördelar är såklart önsketänkande från rapportförfattaren. Och att det här står i en underlagsrapport till regeringens Produktivitetskommission är en smula uppseendeväckande.

Aktörer som faktiskt kan arbetsmarknaden riktade hård kritik mot rapporten i SvD. Där kom också en replik från Ratio.

SvD:s rubrik på debattartikel från fackliga debattörer från förbund inom SACO, TCO och LO.

Så jobbar kapitalet för att påverka socialdemokraterna – hur gör du?

Det gick snabbt. En tisdag i augusti presenterade socialdemokraternas partisekreterare en rad från förslag från partiets 11 arbetsgrupper som nu skulle diskuteras inför kongressen. Konsultbranschen låg i startgroparna. Bara två dagar senare hade socialdemokraternas politikutveckling blivit ett försäljningstillfälle för lobbyister. I ett inlägg på LinkedIn marknadsför ett av företagen en medarbetare med ”lång erfarenhet från Socialdemokraterna”. I texten kan byråns kunder och andra läsa om hur man gör för att påverka förslagen. Ja, man kan ju bli medlem, skriva motioner och kandidera till uppdrag. Skojar bara. Den sortens tjänster säljer inte byrån. Här handlar det om relationer. Och tanken är såklart att det ska framgå att konsulten med ”lång erfarenhet från Socialdemokraterna” kan hjälpa till så att det blir så att säga rätt beslut nu när medlemmar, partistyrelse och andra tar sig an förslagen inför beslut på kongressen nästa år. I sista punkten i byråns text finns en uppmaning till de företag som byrån riktar sig till:

Ur byråns blogginlägg om hur man som kund ska påverka socialdemokraternas kongressbeslut.

Det är en uppmaning som säger lite om hur lobbyistbranschen fungerar. Läs igen:

Säkerställ att beslutsfattare i ditt nätverk löpande får inspel inför och under kongressen. Det ger dem de bästa förutsättningarna att argumentera för just den fråga som ni tycker är viktig.

Lobbyistföretaget säljer alltså tjänster där de antyder att de kan påverka beslutsfattare i partiet. Inte bara inför, utan också under pågående kongress. Det borde vara en viktig insikt för vanliga medlemmar.

Sen kan man förstås diskutera hur seriös lobbyistbranschen är och vilken erfarenhet och kunskap som kunderna får för pengarna. På en hearing om just lobbyism i våras berättade en moderat riksdagsledamot att hen ofta kontaktades av lobbyister, men att de sällan tillförde ny eller aktuell kunskap.

– Om jag vill veta något på riktigt måste jag ändå ringa LO eller Svenskt Näringsliv, sade hen.

Det påståendet är intressant här. Vilken partierfarenhet är det byrån avser med ”lång erfarenhet”? På byråns hemsida kan man läsa att konsulten arbetat i såväl riksdag som regering (!). (Regeringskansliet brukar man säga om man är tjänsteman. Regeringen är ministrarna.) Enligt konsultens CV handlade det om fyra månader en sommar för sex år sedan. Men varken tid eller arbetsuppgift spelar roll här. I lobbyistsvängen är det hårdvaluta att ens ha haft ett passerkort till maktens boningar.

Så vad gör vi?

Ja, för det första gäller det att förstå hur utbredd påverkan makthavare i politiken är utsatta för och särskilt uppmärksamma kontakter från tidigare partiaktiva som nu har nya uppdragsgivare och andra lojaliteter.

För det andra måste fler förtroendevalda på alla nivåer emellanåt få frågan:

– Vilka lobbyister blir du kontaktad av, vet du vem de representerar och hur hanterar du det?

För det tredje måste vi göra jobbet själva och inte lita på att någon annan skriver de där motionerna, ordnar de där mötena och ringer de där samtalen.

Som vanligt är det organisering som är medlemsdemokratins grundpelare.

Kommunala skolor i Enköping prioriterar behöriga lärare, varför gör inte friskolorna det?

I veckan har Enköpingsposten uppmärksammat att Enköping ligger i topp i landet när det gäller behöriga lärare. Det är också något som spritt sig i hela kommun-Sverige genom Dagens Samhälles reportage. Att de kommunala skolorna i Enköping lyckas så bra med att rekrytera utbildade lärare är ett kvitto på en välfungerande organisation och uppmärksamheten är mycket välförtjänt.

Tyvärr gäller det här inte alla elever i Enköping. Grovt sett har vi ungefär 600 elever per årskurs i skolåldern i Enköping. Om vi räknar in förskoleklass handlar det om drygt 6000 elever. Av dessa går ungefär 1100, eller ca 18 procent i friskolor. Där är inte lärarbehörigheten alls på samma nivå. Skillnaden är tvärtom mycket stor.

De kommunala skolorna når över 89 procent behöriga lärare (räknat som lärarlegitimation och behörighet i minst ett ämne), friskolorna landar under 65 procent! För Enköpings skattebetalarna borde det vara en oacceptabel skillnad. Friskolorna ersätts enligt samma regler som de kommunala. Trots det är det alltså stor skillnad mellan kommunala skolor och friskolor.

Endast en av tio lärare i Enköpings kommunala skolor saknar lärarbehörighet.
I friskolorna i Enköping är var tredje (!) lärare obehörig.

Den här bilden är inte heller ny. Vi har sett samma gap en följd av år.

*Diagrammet avser skolor i Enköpings kommun. Källa: Skolverkets statistik.*

Vi kan också se hur det ser ut på skolnivå. Mönstret är tydligt. Den överlägset största friskolan i Enköping, Kunskapsskolan med över 600 elever når bara 70 procent. Bara en friskola klarar snittet bland de kommunala, den lilla F-5 skolan Robinsson Svedia med 85 elever. Väsentligt sämre ställt är det i högstadiet inom samma koncern. Robinsson-skolorna ingår i Tellus-koncernen och på Robinsson Vårfru finns 173 elever i årskurs 6-9. Inte ens hälften av lärarna är behöriga. Den kommunala Grillbyskolan ligger fortfarande lågt men har en stark uppåtgående trend. Det är viktigt att den fortsätter.

Kan inte Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden göra något åt det här? Tyvärr inte. Regelverket säger att vi ska betala samma ersättning till friskolorna som till våra kommunala skolor, men friskolorna bestämmer själva hur de vill använda skolpengen. Uppenbart är att behöriga lärare är lägre prioriterat. Vad orsaken är får såklart friskolorna svara för själva, men det är väl känt att obehöriga lärare är billigare att anställa. Eftersom de har sämre anställningstrygghet är de också enklare att byta ut.

Det Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden kan göra är däremot att arbeta för likvärdiga förutsättningar i de kommunala skolorna, bland annat vad gäller andel behöriga lärare. Socialdemokraterna ville ha ett sådant mål i nämndplanen för mandatperioden, men där fick vi nej av den koalition av Moderater, Centerpartister, Liberaler, Kristdemokrater, Nystart Enköping och Miljöpartiet som styr i Enköping. De vill hellre mäta resultat. Läs mer om det i ett blogginlägg från i våras.

Den kommunala skolan i Enköping står i alla fall stark gentemot friskolorna och det är tydligt att det är i de kommunala skolorna vi skattebetalare får bäst utbildade lärare för pengarna. Frågan är när den styrande högermajoriteten i Enköping ska börja dra slutsatser av det. I mars 2023 var det en interpellationsdebatt om friskolor i Enköpings kommunfullmäktige. Jag frågade då kommunalrådet Peter Book, moderaterna, om hur han såg på det faktum att friskolor i Enköping har lägre andel behöriga lärare. (Video från debatten finns i ett äldre inlägg här.)

Peter Book svarade kortfattat:

”Det tycker jag inte är en debatt vi ska ha i fullmäktige.”
Peter Book, moderaterna, i debatt om friskolors lägre andel behöriga lärare och vad Enköpings skattebetalare får för pengarna.

Kanske är tiden mogen för en politisk diskussion om detta. Inte kan väl moderaterna vara nöjda med att samma pengar ger så mycket lägre andel utbildade lärare för nära en femtedel av eleverna i Enköping?

En seger för skolan som en del i vårt gemensamma samhällsbygge

Idag har det gått en vecka sedan de första eleverna klev in genom dörrarna på det nybyggda Westerlundska gymnasiet. Jag tror att vi behöver påminna oss om vilken seger detta är för idén om skola som en del i ett gemensamt samhällsbygge. Enköpingsborna har gemensamt satsat över en halv miljard på en ny skola. Det är inget litet bygge.

Genom att satsa på en stor gymnasieskola för 1600 elever håller vi ihop samhället. Så gott som alla ungdomar kommer att träffas, studera, umgås och lära känna varandra i en och samma byggnad. En sak som vi alltför sällan tänker på är att om vi hade varit Västerås hade det inte alls sett ut så här. Då hade vi splittrat upp våra gymnasieungdomar på sju (7!) olika skolor. Så är det faktiskt. Västerås kommun har drygt tre gånger så många invånare som Enköping och deras gymnasieutbildning är splittrad på 23 (!) skolor. (För mig som uppvuxen i Västerås är det en sorg att se skolan som infrastruktur så söndrad och fragmentiserad.)

Det säger sig självt att vi i Enköping kommer att kunna hålla högre kvalitet på utrustning och lokaler, bättre arbetsförhållanden för lärare som får ha kollegor, och en helt annan stabilitet än Västerås. Det märks också. Redan med vår gamla gymnasieskola uppmärksammades Enköping för att vi ligger i topp i landet när det gäller tjejer som går vidare från gymnasieskolan till tekniska utbildningar. Ett bärande skäl är antagligen en sammanhållen gymnasieskola. En annan är att vi slipper Västerås problem med att elever väljer skola snarare än gymnasieprogram.

Konstnären Ann Lislegaard på invigningen.

Och inte bara det. Med bygget har Enköpingsborna gett något också till alla kommuninvånare och besökare som inte har förmånen att vara i gymnasieåldern eller arbeta i skolan. Inne i skolan finns en aula som kommer att kunna användas till evenemang och möten. Utanför skolan, vänd mot samhället, finns konstverket All Machines Are Dream Machines, av konstnären Ann Lislegaard.

På marken finns ett labyrintmönster utformad efter en programmerings-algoritm. Som en pelare reser sig en skulptur som roterar sakta runt sin egen axel och bildar mönster av ljus och skugga. Under dygnets ljusa timmar med solen som ljuskälla och nattetid genom skulpturens eget ljus. Vår nya kan bli den gemensamma samlingsplats och det landmärke som alla skolor borde få vara. Nya Westerlundska gymnasiet ger hopp till alla som ser skolan som en samhällsbärande och samhällsbyggande institution, som en del i det gemensamma.

När elefanten kände sig hotad av musen

I våras läste jag romanen Ensam i Berlin av Hans Fallada. Den skrevs 1946 och handlar om ett äkta par, Anna och Otto Quangel, som har förlorat sin son i andra världskriget och bestämmer sig för att göra sitt eget mikromotstånd mot Hitler och nazistregimen. De börjar skriva politiska budskap på korrespondenskort som de lägger ut på olika platser i Berlin. Riskfyllt såklart. Hitlers säkerhetspolis tar korten på stort allvar och Falladas roman blir till en spännande katt-och-råtta-jakt utan lyckligt slut.

I efterskriften till romanen lärde jag mig att Fallada haft en förlaga, protokoll från en rättegång mot ett äkta par som gjort precis det som paret Quangel gör i boken. Båda blev avrättade. I en essä om fallet skrev Fallada om det han kallade två betydelselösa individer som tog upp kampen mot nazistatens oerhörda maskineri, och hur det groteska sker: elefanten känner sig hotad av musen.

I somras tågluffade jag. I Berlin såg vi en affisch om en utställning om kvinnors motstånd mot nazismen. Dagen därpå gick vi dit. Ett rum där historien om rader av kvinnor berättades genom skyltar som stod uppställda på bord. Kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrund som alla gjort motstånd. Studenter, fackföreningskvinnor, småföretagare, kulturarbetare. Och där var hon.

Verklighetens Anna Quangel hette Elise Hampel. Ett av korten fanns också med. Tättskrivet och nästan utan marginaler.

Minst 287 sådana hade de delat ut. De byggde ingen organisation. De värvade inga fler brevskrivare. De delade bara ut sina kort. När de greps efter två år hade Gestapo hittat eller fått in de flesta. Både Elise och hennes make Otto halshöggs i april 1943.

Efterskriften till Falladas roman avslutas med orden ”också den minsta akt av motstånd är av betydelse”.

Skakiga argument för F-betyget från skolministern

Långt och bra inslag om underkända grundskoleelever i radion idag. Lyssna! Skolminister Lotta Edholm intervjuades och försvarade F-betyget med vad jag tycker är en rejäl tankevurpa. Hon kopplar det till rätt till särskilt stöd. Är det relevant?

– Det finns ett starkt argument argument för att F ska vara kvar, sade skolministern i P1, och fortsatte:

– Det är att det är det enda ankaret vi har idag för att säkerställa att elever faktiskt får särskilt stöd.

– Ett av svensk grundskolas absolut största problem är att vi sätter in stöd alldeles, alldeles för sent, underströk skolministern sedan.

Programledaren konstaterade helt korrekt att det inte kräver att F är ett underkänt betyg, men hur är det med skolministerns argument?

Siffror från SCB visar att bland elever som gick i årskurs 4 år 1992 var det över 20 procent som fick stödundervisning. I takt med att de blev äldre minskade andelen till drygt 10 procent. Det var innan vi började med F-betyg.

Idag är det färre som får stöd i åk 4 än i åk 9.

Det är såklart svårt att säga något om orsak och verkan här, men det verkar i alla fall inte finnas något som talar för att F-betyg och en stor andel underkända elever gjort att mer stöd sätts in tidigare. SCB:s statistik pekar i motsatt riktning.

Regeringens produktivitetskommission (SOU 2024:29) vill för övrigt också att den skarpa godkäntgränsen tas bort så att fler får läsa vidare på gymnasiet. Lyssnar skolministern på dem?

Ur delbetänkandet från regeringens produktivitetskommission, SOU 2024:29.

Eller kan vi titta på andra länder? Hur klarar de sig? I EU är det i genomsnitt 4,4 procent av eleverna som inte blir behöriga att läsa på gymnasiet. I Sverige var det 2018 ungefär 20 procent!

Sverige sticker ut. När gör vi något åt det här?

Tack till dig som läste hit!

Renommésnyltaren

Hörde ni följande passage i Ebba Busch tal i Almedalen idag?

”Men från Gotlands raukar till Bohus klippor. Från Ales stenar till norra Lappland.”

Lite senare följde hon upp med:

”Vi trivs bäst när vi är nära havet. Vi vill ha våra öppna landskap”.

Lät det bekant? Såklart! Det är ju från Mikael Wiehes svenska text till This land is my land och från Öppna landskap av Ulf Lundell. Men bara nästan.

Så här ser originaltexterna ut:

”Från Ales stenar, till norra Lappland. Från Bohus klippor, till Gotlands raukar”

”Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo”

Ebba eller någon i kristdemokraternas stab har vänt på citaten. Man får väl förmoda att de inte riktigt räknat med att få upphovsmännens samtycke och därför tagit det säkra före det osäkra för att inte beslås med att låna regelrätta citat.

Ebbas fortsättning på Wiehe-lånet med ”Vart du än reser i Sverige står där kyrkor som alla vittnar om vårt lands etiska arv” liknar ju för övrigt inte alls Wiehes naturlyrik om mörka skogar, höga furor, vita björkar och röda stugor. Ebbas resonemang om kristendomen utmynnade sedan i att slå fast:

”Det är detta som är vår överordnande kultur. Inte för att det är majoritetens kultur. Utan för att det är rätt kultur.”

Ord och inga visor. Och antagligen ganska långt från Mikael Wiehe som inte ens antydde några kyrkor i sin text.

Det finns såklart gott om bibel- eller psalmbokstexter som skulle fungera bra för att beskriva ett land som är förtjust i hav, ängar och kyrkor. Kristdemokraterna kunde tagit sådana citat, men valde att snylta* lite på Wiehe och Lundell istället. Orsaken går förstås bara att spekulera i, men antagligen vet de att det är Lundell och Wiehe som är vad vi skulle kalla kanon här (alltså att det är deras verk som är ”särskilt framträdande och karakteristiska och som därmed kan utgöra en del av en kulturkanon över ett land, en tid eller en civilisation”, för att låna en definition från wikipedia).

*Inom kommersiell marknadsföring är renommésnyltning ett begrepp som innebär att någon i sin marknadsföring på ett olämpligt sätt utnyttjar det goda renommé som någon annan har byggt upp. Om det varit marknadsföring hade det hela kunnat prövas mot praxis enligt 5 § Marknadsföringslagen.

Behöriga lärare: stora skillnader mellan friskolor och kommunala skolor i Enköping

I veckan kom Skolverkets statistik över personal för läsåret 2023/24. Enköpingsposten uppmärksammade Enköping starka siffror vad gäller lärarbehörighet. Det är mycket glädjande och är ett kvitto på att det görs ett bra arbete i skolorganisationen i Enköpings kommun. Det finns dock skäl att nyansera bilden lite. Det är tyvärr stora skillnader mellan friskolor och kommunala skolor.

Enköpingsposten skriver att 339 av 403 heltidsanställda (lärartjänster omräknat till heltid) i grundskolan hade lärarlegitimation och behörighet i minst ett ämne, vilket motsvarar 84,1 procent. Det gäller dock på totalen. Skolverket redovisar för friskolor och kommunala skolor separat. Då får vi en annan bild. De kommunala skolorna når över 89 procent, friskolorna landar under 65 procent. För Enköpings skattebetalarna borde det vara en oacceptabel skillnad. Friskolorna ersätts enligt samma regler som de kommunala. Trots det är det alltså stor skillnad mellan kommunala skolor och friskolor.

Endast en av tio lärare i Enköpings kommunala skolor saknar lärarbehörighet.
I friskolorna i Enköping är var tredje (!) lärare obehörig.

Den här bilden är inte heller ny. Vi har sett samma gap en följd av år.

Den kommunala skolan i Enköping står i alla fall stark gentemot friskolorna och det är tydligt att det är i de kommunala skolorna vi får bäst utbildade lärare för pengarna.