Johan Enfeldt

Tidningen Dala-demokraten publicerade i julhelgen en granskning av villkoren för kommundirektörer i Dalarna. Jag uttalade mig i egenskap av välfärdsutredare på LO och hänvisade till LOs årliga rapport Makteliten från i våras. Makteliten jämför olika eliters inkomster räknat i industriarbetarlöner, något det finns långa tidsserier för. Mest uppmärksammad där brukar vara den ekonomiska elitens inkomster, men i rapporten finns också siffror för den byråkratiska respektive den demokratiska eliten. I den byråkratiska eliten ingår höga chefer i stat och kommun, i den politisk eliten ingår bland annat riksdagsledamöter, kommunalråd. Över tid ser vi tydligt hur den byråkratiska eliten dragit ifrån. Samtidigt tjänar den demokratiska eliten ungefär lika många industriarbetarlöner idag som på femtiotalet.

I Dala-demokratens artikel kommenterar jag argumentet att de här cheferna ”rekryterats på en konkurrensutsatt marknad” och att det är ”svårt att hitta rätt kompetens”. Det är mycket möjligt att det är så, men det finns ganska många andra grupper i kommunerna där det brukar låta exakt likadant, att det är svårt att hitta rätt kompetens i förskolan eller äldreomsorgen. Men där har inte det inte alls gett samma utslag på lönerna som här.

En granskning i Dagens Samhälle för ett år sedan hade med siffror från hela landet. År 2023 hade landets kommunchefer i snitt 49 procent mer i lön än vad kommunstyrelseordföranden hade i arvode, och skillnaderna ökade snabbt. Bara sju år tidigare hade skillnaden varit 40 procent. Erik Wångmar, docent vid statsvetenskapliga institutionen i Lund, sade i samband med Dagens Samhälles granskning att på ”1970- och 80-talen låg ofta kommunstyrelsens ordförande och kommunchefen på samma ersättningsnivå”. Det stämmer med diagrammet från Makteliten. Jag tror att det är dags att vi börjar fundera på vad som är rimligt här och vilka konsekvenserna blir om löneskillnaderna fortsätter att öka. Det är ju inte bara i jämförelse med kommunalråden som kommundirektörerna drar iväg, utan också i jämförelse med de stora personalgrupper som arbetar i välfärden, alltså undersköterskor, vårdbiträden, barnskötare, förskollärare och lärare. Det är det jag menar när jag till Dala-demokraten säger att det riskerar att skada förtroendet för den lokala demokratin om löneskillnaderna blir stora och svårmotiverade. Det finns ju egentligen inget formellt skäl i form av ökat ansvar som motiverar att just chefstjänstemännens löner drar iväg. Det som hänt är att de politiker som anställer kommundirektörer av något skäl blivit villiga att betala mer.

I sammanhanget är det värt att fundera över SKR:s roll. Kommunerna samverkar som arbetsgivare genom SKR och jobbar där med stenhårda förhandlingar för att hålla emot arbetstagarorganisationernas krav på bättre villkor för barnskötare, undersköterskor och lärare. Någon sådan samverkan för att håller emot kommundirektörs-skråets krav på ständigt bättre villkor finns inte. Kanske är det dags? Initiativet måste då komma från de folkvalda.

(Artiklarna i Dala-demokraten går att läsa med DN-prenumeration.)