I våras läste jag romanen Ensam i Berlin av Hans Fallada. Den skrevs 1946 och handlar om ett äkta par, Anna och Otto Quangel, som har förlorat sin son i andra världskriget och bestämmer sig för att göra sitt eget mikromotstånd mot Hitler och nazistregimen. De börjar skriva politiska budskap på korrespondenskort som de lägger ut på olika platser i Berlin. Riskfyllt såklart. Hitlers säkerhetspolis tar korten på stort allvar och Falladas roman blir till en spännande katt-och-råtta-jakt utan lyckligt slut.
I efterskriften till romanen lärde jag mig att Fallada haft en förlaga, protokoll från en rättegång mot ett äkta par som gjort precis det som paret Quangel gör i boken. Båda blev avrättade. I en essä om fallet skrev Fallada om det han kallade två betydelselösa individer som tog upp kampen mot nazistatens oerhörda maskineri, och hur det groteska sker: elefanten känner sig hotad av musen.
I somras tågluffade jag. I Berlin såg vi en affisch om en utställning om kvinnors motstånd mot nazismen. Dagen därpå gick vi dit. Ett rum där historien om rader av kvinnor berättades genom skyltar som stod uppställda på bord. Kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrund som alla gjort motstånd. Studenter, fackföreningskvinnor, småföretagare, kulturarbetare. Och där var hon.
Verklighetens Anna Quangel hette Elise Hampel. Ett av korten fanns också med. Tättskrivet och nästan utan marginaler.
Minst 287 sådana hade de delat ut. De byggde ingen organisation. De värvade inga fler brevskrivare. De delade bara ut sina kort. När de greps efter två år hade Gestapo hittat eller fått in de flesta. Både Elise och hennes make Otto halshöggs i april 1943.
Efterskriften till Falladas roman avslutas med orden ”också den minsta akt av motstånd är av betydelse”.