På LinkedIn läser jag i inlägg från flera chefer i Enköpings kommun om kommunens chefsdag. Det är bra att kommunen löpande jobbar med chefsutveckling och ser till att vi har en bra samordning mellan förvaltningarna i kommunen. Själva chefsdagen i sig tycker jag därför är bra, men en del av innehållet gör mig tveksam.
Ett tema på chefsdagen var, enligt ett av inläggen på LinkedIn, att lösa kommunens utmaning med ”125% mer behov av välfärd med 75% arbetskraft”.
Nästan samtidigt som kommunens styrande högermajoritet med moderater, centerpartister, liberaler, kristdemokrater, miljöpartister och nystartare presenterar sin budget med vad de kallar satsningar på välfärden sitter alltså kommunens chefstjänstemän och diskuterar personalneddragningar på 25(!) procent. Och som om inte det skulle räcka ska alltså 75 procent av dagens personal dessutom hinna göra 25 procent mer än vad kommunen gör idag. Förutom att det inte låter särskilt realistiskt finns det tre frågor jag ställer mig här:
- Hur blir det så här?
- Ligger det någon sanning i att den förändrade demografin ökar behoven med 25 procent?
- Ligger det någon sanning i att vi måste klara oss med 75 procent av personalen?
Låt oss se på vad som egentligen ligger bakom siffrorna och vad de rimligen kan tänkas få för konsekvenser.
Hur blir det så här?
Ytterst beror dålig samordning mellan de folkvalda i en kommun och förvaltningsorganisationen på svag politisk styrning. Frågor om varför kommunen planerar för personalneddragningar samtidigt som den politiska majoriteten pratar om satsningar måste alltså ställas till kommunstyrelsens ordförande Peter Book (M) och de andra partierna i koalitionen.
Med det sagt är Enköpings kommun långtifrån ensam här. Påståendet att kommunerna måste leverera 125% mer välfärd med 75% arbetskraft har spritt sig bland tjänstemän i svenska kommuner. Bakgrunden till påståendet är å ena sidan förändrad befolkningssammansättning (demografi) med fler äldre, och å andra sidan ett antagande om att det inte kommer finnas personal att tillgå. Låt oss se på det:
Ligger det någon sanning i att den förändrade demografin ökar behoven med 25 procent?
Att demografin, det vill säga befolkningens fördelning på olika åldersgrupper, påverkar behovet av välfärd från stat, regioner och kommuner är väl känt. Diagrammet nedan visar hur mycket resurser som krävs för oss genom livet.
En ökad andel äldre ökar alltså kommunernas kostnader, och det är framförallt 80-åringar och äldre det handlar om. Kommunernas kostnader för yngre pensionärer, åldersgruppen 65-74, är idag inte större än för yrkesarbetande. Men det är helt sant att vi har en kraftig ökning av antalet äldre över 80 år framför oss. Samtidigt ser vi under kommande 10 år en minskning i åldersgruppen 0-6 år. Det kommer också att minska kommunernas behov av välfärd.
LO gjorde förra året en beräkning av vad befolkningsförändringarna medför för ökade kostnader. Obs att denna gjordes på förra årets befolkningsprognos där minskningen av antalet barn i årets prognos inte var med. Kalkylen visade då att kommunernas kostnader kommer att öka med 7,7 procent, om vi räknar på ungefär 230000 fler 80+ och 200000 fler i arbetsför ålder. Den kalkylen innehöll dock ingen minskning av antalet yngre barn.
Påståendet om 25 procent ökade behov är därmed svårt att spåra till förändrad demografi.
Nu kan man argumentera för ökade behov i välfärden ändå, det gör jag gärna, men det finns i ärlighetens namn inget parti som talar om så kraftiga förstärkningar som det skulle vara tal om för att vi skulle se en ökning med 25 procent.
Ligger det någon sanning i att vi måste klara oss med 75 procent av personalen?
I diagrammet som visades på chefsdagen framgår att antalet i arbetsför ålder också ökar under tioårsperioden. Samtidigt som 80+ ökar med 233000, ökar antalet i åldern 20-66 med 166000. Och då har vi ännu inte räknat med att pensionsåldern under större delen av 10-årsperioden framåt kommer att vara 67 år. Vi får alltså in en hel årskull till i arbetsför ålder. Det motsvarar ungefär 100000 personer.
Till det kan vi lägga dagens arbetslöshet på över 400000 personer. Skulle vi få ned arbetslösheten från 8 till 4 procent skulle vi ha ytterligare 200000 som kunde arbeta och betala skatt.
Påståendet att välfärden måste klara sig med 75 procent av personalen saknar alltså grund. Om vi lyckas göra välfärden lika attraktiv att arbeta i som idag och om inte det sker något dramatiskt med behovet av personal i näringslivet i övrigt kommer vi att kunna hitta personal.
Jag menar därför att påståendet är politiskt. Det grundar sig på ett antagande att vi kommer att minska finansieringen av vård, skola och omsorg. Det är helt enkelt lättare för högerkrafter att motivera nedskärningar i välfärden med brist på personal än med ideologiska argument.
Men det där var ju rikssiffror. Kan det inte se annorlunda ut i Enköping?
Sant. Enköping har en annan utveckling än riket, men inte heller den ger skäl till larm om så kraftigt ökade behov och så mycket färre i personalen. Antalet 80+ ökar fram till 2033 lite mer i Enköping än i riket. 41,8 procent i Enköping jämfört med 38 procent i riket. Det uppvägs dock med råge av att antalet i arbetsför ålder ökar mycket mer i Enköping än i riket, hela 9,4 procent i Enköping jämfört med bara 2,7 procent i riket. Enköping kommer därmed att tillhöra de kommuner som ser ökade skatteintäkter.
Frågan kvarstår alltså: Vad ligger bakom påståendet om 25 procent ökade behov? Och varför ska Enköping planera för kraftiga personalneddragningar?
Siffror i texten ovan från SCB och SKR, där inget annat anges. För transparensens skull ska jag också säga att jag själv arbetat med delar av LOs rapport Välfärdsgapet 2023 som nämns i texten.