Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
I det senaste numret av Arena sätter Per Wirtén fingret på en av de stora politiska utmaningarna under rubriken ”Mittenextremism” (artikeln finns nu också på nätet med den i sammanhanget svårbegripliga rubriken ”Den nyliberala baksmällan”).
Frågan är: går det att vinna val utan att på kort sikt ge mer i plånboken till sina centrala väljargrupper? På senare år har allt fler centrala politiska beslut (och ännu fler förslag) handlat om att rent ekonomiskt och på kort sikt stödja sina egna väljargrupper. Det har varit slopad fastighetsskatt, jobbskatteavdrag, RUT-, ROT- och RIT-avdrag, maxtaxa och vårdnadsbidrag. Samtliga förslag med en tydlig inriktning att ekonomiskt och på kort sikt tillfredsställa den väljargrupp man vill nå.
Alldeles uppenbart finns en rädsla från de politiska partierna att ens försöka lägga fram långsiktiga förslag om de på kort sikt skulle kunna ”drabba” de egna väljargrupperna. Eller snarare de väljargrupper man önskar sig (det är ju gott om partier som står nästan helt utan väljargrupper numera). Häromveckan skrev jag om maxtaxan i UNT, hur förskollärarnas löner ökat med närmare 25 procent på 10 år samtidigt som taxan legat still. Jag har förstått att frågan då och då diskuteras i riksdagen, men ovilja att göra något åt det faktiska problemet – urholkningen av resurser i förskolan – är tydlig. Ingen vill göra något som känns i medelklassens plånböcker. Att den enda som faktiskt tordes höja maxtaxan (Göran Persson) gjorde det mitt emellan två val är naturligtvis ingen tillfällighet. Vi får se vad kristdemokraternas trevare i Almedalen kan leda till.
Per Wirtén beskriver en konsumerande klass som vill ha mer pengar. En klass som inte riktar sina krav till arbetsgivarna utan till staten. En klass som inte förmår tänka långsiktigt utan röstar med fötterna och stödjer den politik som kortsiktigt ger mest i plånboken, men som också ställer fortsatta krav på kvalitet och innehåll i gemensamt finansierade verksamheter. De vill med Per Wirténs ord ha ”både stålarna och perfekt snöröjning”.
I mina pessimistiska stunder är jag beredd att hålla med, men efter en vanlig dag tror jag tack och lov att han har åtminstone delvis fel. När jag pratar med människor i fikarum, läser en lokaltidning eller lyssnar på diskussioner på tåget till Stockholm ser jag ett annat mönster:
Det finns politiska krafter på riksnivå som ser på medborgarna som en konsumerande klass. De mäter ängsligt sina egna förslag i kortsiktiga plånboksmått för att de inte kan eller törs formulera ett långsiktigt budskap. De jag talar om är de politiska strategerna, de som ser politik som marknadsföring och idag har stort inflytande över vilka förslag som läggs fram och hur de presenteras. Det är till exempel symptomatiskt att alla partier har åsikter om vad som är fel med skolan (och vems fel det är), men ingen törs prata om hur den ska finansieras långsiktigt om alla önskade förbättringar ska kunna genomföras.
Jag inser att kortsiktiga plånboksfrågor är viktiga, men jag tror också att de politiska marknadsförarna underskattar medborgaren. Det finns allt fler väljare som ser igenom de kortsiktiga lockropen om mer pengar och istället letar efter företrädare som på ett trovärdigt sätt kan förklara hur de vill att samhället ska fungera om tio, tjugo och trettio år. Företrädare som vare sig blickar tillbaka till ett nostalgiskt sjuttiotal eller ägnar sin tid åt att förklara vems fel det är att det är sämre nu (om det nu ens är det). Företrädare som kan koppla en uppoffring eller en insats av gemensamma medel – skattepengar – till något de vill uppnå på längre sikt, inte till att ”köpa” en väljargrupp.
Så frågan är kanske: Är problemet en konsumerande klass som bara bryr sig om den egna plånboken, eller är problemet att politiken tagits över av marknadsförare som betraktar väljarna som kortsiktiga konsumenter?