Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Mycket Palme i flödet i helgen. Jag var på plats på den omtalat hårda debatten mellan Palme och Adelsohn 1985. Den hölls i Västerås konserthus och lokala ungdomar som jobbade hårt i valrörelsen belönades med en plats. Jag var med i det då skapligt liberala MSU (MUF) på min gymnasieskola.
Någon dag senare gjorde förresten en annan partiledare succé med lugn och saklighet i en partiledarintervju och Westerberg-effekten blev ett faktum.
Jag läser flera inlägg och texter med fokus på Palme och utrikespolitik, bland annat Linda Nordlund i SvD. Lite kommentarer till den och andra texter här. Högst relevant kritik om Palme och Kuba. Men jag tänker också lite att ”vem är jag att kritisera det?”. Det parti jag var med i under gymnasiet (jag gick ur M våren efter valet pga konservativ backlash) hade verkligen ingen vidare historia vad gäller sjuttiotalsdiktaturer. Bohman motsatte sig alla åtgärder mot Sydafrika, så kraftfullt att den borgerliga trepartiregeringen inte kom vidare i frågan. Men inget värre än att C och FP i alla fall glatt samarbetade med M. Det var först med Ullstens minoritetsregering som det blev en öppning och riksdagen kunde besluta om stopp för investeringar i Sydafrika. Då med stöd över blockgränsen. M var fortsatt emot sanktioner.
När det gäller neutralitetspolitiken och relationen till NATO är det sant att det hycklades ordentligt. Men var det bara Palmes fel? Han blev statsminister 1969 och under de dryga 16 som gick fram till mordet styrdes Sverige under 6 år av borgerliga regeringar. Sällan är väl dessa år så osynliggjorda som när borgerlig ungdom av idag pratar om Palme. Det är som att Palme styrde hela tiden. De borgerliga regeringsåren finns liksom bara när någon åldrad företrädare ska uppmärksammas på en kongress. Varför är det så? Under mina 9 grundskoleår var det borgerlig statsminister under 6. Och säkerhetspolitiken på den tiden uppfattar i alla fall jag som ett område med större samförstånd än idag. Ansvar för hyckleriet torde kunna utkrävas också av en rad borgerliga ledare.
När det gäller Sovjetunionen så är det ju välkänt att uttalanden om ”diktaturens kreatur” avsåg den sovjetstyrda tjeckiska regimen så nog uppfattades det som kraftig kritik av Sovjetunionen. Eftersom jag fanns på den borgerliga sidan hade jag gärna sett hårdare kritik mot östblocket, inte bara från Palmes regeringar utan också från de borgerliga, men att avfärda svensk socialdemokratis syn på Sovjet med det lösryckta citat som Linda Nordlund använder i SvD tycker jag är ohistoriskt. Den kamp om bilden av öststaterna som fördes mellan S och VPK på sjuttio- och åttiotalen var högst reell. Som jag skrev nyss hade jag gärna sett hårdare kritik, men kolla upp Palme och Werner om invasionen av Afghanistan t.ex: ”Werner börjar få rutin på att uttala sig mot sina partibröders illdåd i olika delar av världen. Men han borde fråga sig om det inte är något fel på leninismen.”
Nyanserad bild är alltid bra, men personligen måste jag säga att jag har större problem med en hel del inrikespolitik – som synen på media, motståndet mot det som inom socialdemokratin kallades egenmakt och naturligtvis löntagarfonder – än hur Palme hanterade Sovjet. I alla fall sett till de alternativ som då stod till buds.