Johan Enfeldt

Så jobbar kapitalet för att påverka socialdemokraterna – hur gör du?

Det gick snabbt. En tisdag i augusti presenterade socialdemokraternas partisekreterare en rad från förslag från partiets 11 arbetsgrupper som nu skulle diskuteras inför kongressen. Konsultbranschen låg i startgroparna. Bara två dagar senare hade socialdemokraternas politikutveckling blivit ett försäljningstillfälle för lobbyister. I ett inlägg på LinkedIn marknadsför ett av företagen en medarbetare med ”lång erfarenhet från Socialdemokraterna”. I texten kan byråns kunder och andra läsa om hur man gör för att påverka förslagen. Ja, man kan ju bli medlem, skriva motioner och kandidera till uppdrag. Skojar bara. Den sortens tjänster säljer inte byrån. Här handlar det om relationer. Och tanken är såklart att det ska framgå att konsulten med ”lång erfarenhet från Socialdemokraterna” kan hjälpa till så att det blir så att säga rätt beslut nu när medlemmar, partistyrelse och andra tar sig an förslagen inför beslut på kongressen nästa år. I sista punkten i byråns text finns en uppmaning till de företag som byrån riktar sig till:

Ur byråns blogginlägg om hur man som kund ska påverka socialdemokraternas kongressbeslut.

Det är en uppmaning som säger lite om hur lobbyistbranschen fungerar. Läs igen:

Säkerställ att beslutsfattare i ditt nätverk löpande får inspel inför och under kongressen. Det ger dem de bästa förutsättningarna att argumentera för just den fråga som ni tycker är viktig.

Lobbyistföretaget säljer alltså tjänster där de antyder att de kan påverka beslutsfattare i partiet. Inte bara inför, utan också under pågående kongress. Det borde vara en viktig insikt för vanliga medlemmar.

Sen kan man förstås diskutera hur seriös lobbyistbranschen är och vilken erfarenhet och kunskap som kunderna får för pengarna. På en hearing om just lobbyism i våras berättade en moderat riksdagsledamot att hen ofta kontaktades av lobbyister, men att de sällan tillförde ny eller aktuell kunskap.

– Om jag vill veta något på riktigt måste jag ändå ringa LO eller Svenskt Näringsliv, sade hen.

Det påståendet är intressant här. Vilken partierfarenhet är det byrån avser med ”lång erfarenhet”? På byråns hemsida kan man läsa att konsulten arbetat i såväl riksdag som regering (!). (Regeringskansliet brukar man säga om man är tjänsteman. Regeringen är ministrarna.) Enligt konsultens CV handlade det om fyra månader en sommar för sex år sedan. Men varken tid eller arbetsuppgift spelar roll här. I lobbyistsvängen är det hårdvaluta att ens ha haft ett passerkort till maktens boningar.

Så vad gör vi?

Ja, för det första gäller det att förstå hur utbredd påverkan makthavare i politiken är utsatta för och särskilt uppmärksamma kontakter från tidigare partiaktiva som nu har nya uppdragsgivare och andra lojaliteter.

För det andra måste fler förtroendevalda på alla nivåer emellanåt få frågan:

– Vilka lobbyister blir du kontaktad av, vet du vem de representerar och hur hanterar du det?

För det tredje måste vi göra jobbet själva och inte lita på att någon annan skriver de där motionerna, ordnar de där mötena och ringer de där samtalen.

Som vanligt är det organisering som är medlemsdemokratins grundpelare.

Kommunala skolor i Enköping prioriterar behöriga lärare, varför gör inte friskolorna det?

I veckan har Enköpingsposten uppmärksammat att Enköping ligger i topp i landet när det gäller behöriga lärare. Det är också något som spritt sig i hela kommun-Sverige genom Dagens Samhälles reportage. Att de kommunala skolorna i Enköping lyckas så bra med att rekrytera utbildade lärare är ett kvitto på en välfungerande organisation och uppmärksamheten är mycket välförtjänt.

Tyvärr gäller det här inte alla elever i Enköping. Grovt sett har vi ungefär 600 elever per årskurs i skolåldern i Enköping. Om vi räknar in förskoleklass handlar det om drygt 6000 elever. Av dessa går ungefär 1100, eller ca 18 procent i friskolor. Där är inte lärarbehörigheten alls på samma nivå. Skillnaden är tvärtom mycket stor.

De kommunala skolorna når över 89 procent behöriga lärare (räknat som lärarlegitimation och behörighet i minst ett ämne), friskolorna landar under 65 procent! För Enköpings skattebetalarna borde det vara en oacceptabel skillnad. Friskolorna ersätts enligt samma regler som de kommunala. Trots det är det alltså stor skillnad mellan kommunala skolor och friskolor.

Endast en av tio lärare i Enköpings kommunala skolor saknar lärarbehörighet.
I friskolorna i Enköping är var tredje (!) lärare obehörig.

Den här bilden är inte heller ny. Vi har sett samma gap en följd av år.

*Diagrammet avser skolor i Enköpings kommun. Källa: Skolverkets statistik.*

Vi kan också se hur det ser ut på skolnivå. Mönstret är tydligt. Den överlägset största friskolan i Enköping, Kunskapsskolan med över 600 elever når bara 70 procent. Bara en friskola klarar snittet bland de kommunala, den lilla F-5 skolan Robinsson Svedia med 85 elever. Väsentligt sämre ställt är det i högstadiet inom samma koncern. Robinsson-skolorna ingår i Tellus-koncernen och på Robinsson Vårfru finns 173 elever i årskurs 6-9. Inte ens hälften av lärarna är behöriga. Den kommunala Grillbyskolan ligger fortfarande lågt men har en stark uppåtgående trend. Det är viktigt att den fortsätter.

Kan inte Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden göra något åt det här? Tyvärr inte. Regelverket säger att vi ska betala samma ersättning till friskolorna som till våra kommunala skolor, men friskolorna bestämmer själva hur de vill använda skolpengen. Uppenbart är att behöriga lärare är lägre prioriterat. Vad orsaken är får såklart friskolorna svara för själva, men det är väl känt att obehöriga lärare är billigare att anställa. Eftersom de har sämre anställningstrygghet är de också enklare att byta ut.

Det Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden kan göra är däremot att arbeta för likvärdiga förutsättningar i de kommunala skolorna, bland annat vad gäller andel behöriga lärare. Socialdemokraterna ville ha ett sådant mål i nämndplanen för mandatperioden, men där fick vi nej av den koalition av Moderater, Centerpartister, Liberaler, Kristdemokrater, Nystart Enköping och Miljöpartiet som styr i Enköping. De vill hellre mäta resultat. Läs mer om det i ett blogginlägg från i våras.

Den kommunala skolan i Enköping står i alla fall stark gentemot friskolorna och det är tydligt att det är i de kommunala skolorna vi skattebetalare får bäst utbildade lärare för pengarna. Frågan är när den styrande högermajoriteten i Enköping ska börja dra slutsatser av det. I mars 2023 var det en interpellationsdebatt om friskolor i Enköpings kommunfullmäktige. Jag frågade då kommunalrådet Peter Book, moderaterna, om hur han såg på det faktum att friskolor i Enköping har lägre andel behöriga lärare. (Video från debatten finns i ett äldre inlägg här.)

Peter Book svarade kortfattat:

”Det tycker jag inte är en debatt vi ska ha i fullmäktige.”
Peter Book, moderaterna, i debatt om friskolors lägre andel behöriga lärare och vad Enköpings skattebetalare får för pengarna.

Kanske är tiden mogen för en politisk diskussion om detta. Inte kan väl moderaterna vara nöjda med att samma pengar ger så mycket lägre andel utbildade lärare för nära en femtedel av eleverna i Enköping?

Varför jag är kvar på X, plattformen som tidigare var känd som Twitter

Sedan i våras blossar det från tid till annan upp en debatt om huruvida det är rimligt att fortsätta använda X, plattformen som jag själv fortfarande kallar Twitter. Bland argumenten för att lämna plattformen nämns att Twitter ägs av Elon Musk och att flödet fylls av träskhöger, rasism, misogyni och högerextremism. Och visst. Så är det ju. Utan att göra inställningar som bromsar anonyma konton, utan att från tid till annan sätta konton på ”mute” eller till och med blockera och anmäla, kan tillvaron på Twitter bli svårhanterlig eller olidlig. Så varför är jag fortfarande kvar? Det är en fråga jag ställer mig med viss regelbundenhet.

Hittills har jag för mig själv motiverat fortsatt tillvaro på Twitter/X med ett resonemang som handlar om att ta plats. Den brittiske författaren, journalisten, miljödebattören och från tid till annan tydlige vänstermannen, George Monbiot formulerade det kort och kärnfullt på Twitter/X tidigare i sommar:

I don’t blame anyone for leaving. But I’m staying. Why? Because of this solid political principle: *Never let the far right drive you out of any space.*

Även om jag vacklar i frågan så tycker jag att det här är en viktig poäng. Trots det var jag en av alla som tidigt provade alternativ till X av de samma skäl som de som lämnade för gott. Mastodon provade jag ett tag men det blev för smalt och mitt flöde blev för mycket om teknik. Bluesky fungerar bättre och är mest likt twitter. Det flödet gillar jag, men det är ännu för smalt/snällt/ensidigt. Kort sagt, det är för lite motstånd för att en diskussion ska bli intressant och sådär jobbigt lärorik som den kunde bli när Twitter/X var som bäst. Threads finns jag också på, nästan sedan det blev tillgängligt i Sverige, även om det sved att jag då blev tvungen att skaffa ett konto på Instagram, något som jag i det längsta försökt undvika (Varför? Se nedan). Tänkte ändå att Threads skulle ha större potential till ett nytt samtal eftersom det är så många som har Instagram, men hittills får jag nog säga att jag är besviken. Det kommer såklart ta tid innan det blir samma respons på nya plattformar med färre användare och följare, så man får väl ge det en tid.

Så hur gör jag? Grejer jag själv har intresse av att sprida eller försöka få igång diskussioner om privat eller i jobbet postar jag på alla tre plattformar – Twitter/X, Bluesky och Threads – och ibland på Facebook. Jag ska försöka att lite mer aktivt få fler följare på Threads, även om jag är skeptisk till att lägga för mkt energi på det med tanke på hur Instagrams ägare META agerat tidigare.

Men åter till argumenten för att lämna Twitter/X. Det argument som främst handlar om Musk som ägare tycker jag är värt att fundera över. Det är inte precis Moder Theresa som äger de andra plattformarna heller. Twitter/X har sådär 600 miljoner användare. Instagram och Facebook har väsentligt fler och når 2 respektive 3 miljarder. Proportionerna är ungefär desamma i Sverige. Internetstiftelsens rapport för 2023 visade att mellan 50 och 60 procent av svenskarna använder facebook och instagram varje vecka, medan bara 10 procent är på twitter i samma utsträckning. META, som äger båda plattformarna stoppade Trump efter stormningen av Capitolium, men släppte in honom igen i januari 2023, då med vissa begränsningar. I somras tog META sedan bort dessa begränsningar för att så att säga jämna ut spelplanen inför valet (om jag förstår deras alla-röster-ska-höras-resonemang rätt). Det sistnämnda får nog ses som en del i en större rörelse inom de monopolliknande företag som med ett samlingsnamn kallas big tech. Tyvärr.

Jag vacklar alltså fortfarande och tycker att META:s makt i sammanhanget förtjänar större uppmärksamhet. Många som lagt mycket energi på att bygga upp en följarskara på Facebook är smärtsamt medvetna om hur bortkastat det varit. Idag är det allt färre inlägg som når följarna. META har också genom sin makt lyckats först med att kapitalisera på innehåll från tidningar (och andra medier som producerar material med anställda journalister/skribenter), för att sedan när det journalistiska innehållet gett dem en stor användarskara göra det svårare för samma medier att sprida sitt innehåll. Samma mönster har vi sett inom kultursektorn. Facebook var först ett verktyg för tjänster i kultursektorn att lättare sprida information, men när användarskaran var stor nog ändrade Facebook teknik och regler vilket dödade andra tjänster. Att Facebook krossade den svenska konsert-tjänsten gigguide förlåter jag dem inte. Det var redan 2018 och det har inte blivit bättre sedan dess.

Slutligen. Allt det här är förstås en följd av bristande reglering av monopolkapitalism. Visst kan användarna rösta med fötterna enligt alla liberala älsklingsteorier om hur världen ska bli bättre, men det är ett resonemang som helt bortser från maktförhållandena. Kapitalet har tagit kontroll över de digitala torgen. Reglering av sociala mediers algoritmer måste därför bli en politisk fråga.

En seger för skolan som en del i vårt gemensamma samhällsbygge

Idag har det gått en vecka sedan de första eleverna klev in genom dörrarna på det nybyggda Westerlundska gymnasiet. Jag tror att vi behöver påminna oss om vilken seger detta är för idén om skola som en del i ett gemensamt samhällsbygge. Enköpingsborna har gemensamt satsat över en halv miljard på en ny skola. Det är inget litet bygge.

Genom att satsa på en stor gymnasieskola för 1600 elever håller vi ihop samhället. Så gott som alla ungdomar kommer att träffas, studera, umgås och lära känna varandra i en och samma byggnad. En sak som vi alltför sällan tänker på är att om vi hade varit Västerås hade det inte alls sett ut så här. Då hade vi splittrat upp våra gymnasieungdomar på sju (7!) olika skolor. Så är det faktiskt. Västerås kommun har drygt tre gånger så många invånare som Enköping och deras gymnasieutbildning är splittrad på 23 (!) skolor. (För mig som uppvuxen i Västerås är det en sorg att se skolan som infrastruktur så söndrad och fragmentiserad.)

Det säger sig självt att vi i Enköping kommer att kunna hålla högre kvalitet på utrustning och lokaler, bättre arbetsförhållanden för lärare som får ha kollegor, och en helt annan stabilitet än Västerås. Det märks också. Redan med vår gamla gymnasieskola uppmärksammades Enköping för att vi ligger i topp i landet när det gäller tjejer som går vidare från gymnasieskolan till tekniska utbildningar. Ett bärande skäl är antagligen en sammanhållen gymnasieskola. En annan är att vi slipper Västerås problem med att elever väljer skola snarare än gymnasieprogram.

Konstnären Ann Lislegaard på invigningen.

Och inte bara det. Med bygget har Enköpingsborna gett något också till alla kommuninvånare och besökare som inte har förmånen att vara i gymnasieåldern eller arbeta i skolan. Inne i skolan finns en aula som kommer att kunna användas till evenemang och möten. Utanför skolan, vänd mot samhället, finns konstverket All Machines Are Dream Machines, av konstnären Ann Lislegaard.

På marken finns ett labyrintmönster utformad efter en programmerings-algoritm. Som en pelare reser sig en skulptur som roterar sakta runt sin egen axel och bildar mönster av ljus och skugga. Under dygnets ljusa timmar med solen som ljuskälla och nattetid genom skulpturens eget ljus. Vår nya kan bli den gemensamma samlingsplats och det landmärke som alla skolor borde få vara. Nya Westerlundska gymnasiet ger hopp till alla som ser skolan som en samhällsbärande och samhällsbyggande institution, som en del i det gemensamma.

När elefanten kände sig hotad av musen

I våras läste jag romanen Ensam i Berlin av Hans Fallada. Den skrevs 1946 och handlar om ett äkta par, Anna och Otto Quangel, som har förlorat sin son i andra världskriget och bestämmer sig för att göra sitt eget mikromotstånd mot Hitler och nazistregimen. De börjar skriva politiska budskap på korrespondenskort som de lägger ut på olika platser i Berlin. Riskfyllt såklart. Hitlers säkerhetspolis tar korten på stort allvar och Falladas roman blir till en spännande katt-och-råtta-jakt utan lyckligt slut.

I efterskriften till romanen lärde jag mig att Fallada haft en förlaga, protokoll från en rättegång mot ett äkta par som gjort precis det som paret Quangel gör i boken. Båda blev avrättade. I en essä om fallet skrev Fallada om det han kallade två betydelselösa individer som tog upp kampen mot nazistatens oerhörda maskineri, och hur det groteska sker: elefanten känner sig hotad av musen.

I somras tågluffade jag. I Berlin såg vi en affisch om en utställning om kvinnors motstånd mot nazismen. Dagen därpå gick vi dit. Ett rum där historien om rader av kvinnor berättades genom skyltar som stod uppställda på bord. Kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrund som alla gjort motstånd. Studenter, fackföreningskvinnor, småföretagare, kulturarbetare. Och där var hon.

Verklighetens Anna Quangel hette Elise Hampel. Ett av korten fanns också med. Tättskrivet och nästan utan marginaler.

Minst 287 sådana hade de delat ut. De byggde ingen organisation. De värvade inga fler brevskrivare. De delade bara ut sina kort. När de greps efter två år hade Gestapo hittat eller fått in de flesta. Både Elise och hennes make Otto halshöggs i april 1943.

Efterskriften till Falladas roman avslutas med orden ”också den minsta akt av motstånd är av betydelse”.

Skakiga argument för F-betyget från skolministern

Långt och bra inslag om underkända grundskoleelever i radion idag. Lyssna! Skolminister Lotta Edholm intervjuades och försvarade F-betyget med vad jag tycker är en rejäl tankevurpa. Hon kopplar det till rätt till särskilt stöd. Är det relevant?

– Det finns ett starkt argument argument för att F ska vara kvar, sade skolministern i P1, och fortsatte:

– Det är att det är det enda ankaret vi har idag för att säkerställa att elever faktiskt får särskilt stöd.

– Ett av svensk grundskolas absolut största problem är att vi sätter in stöd alldeles, alldeles för sent, underströk skolministern sedan.

Programledaren konstaterade helt korrekt att det inte kräver att F är ett underkänt betyg, men hur är det med skolministerns argument?

Siffror från SCB visar att bland elever som gick i årskurs 4 år 1992 var det över 20 procent som fick stödundervisning. I takt med att de blev äldre minskade andelen till drygt 10 procent. Det var innan vi började med F-betyg.

Idag är det färre som får stöd i åk 4 än i åk 9.

Det är såklart svårt att säga något om orsak och verkan här, men det verkar i alla fall inte finnas något som talar för att F-betyg och en stor andel underkända elever gjort att mer stöd sätts in tidigare. SCB:s statistik pekar i motsatt riktning.

Regeringens produktivitetskommission (SOU 2024:29) vill för övrigt också att den skarpa godkäntgränsen tas bort så att fler får läsa vidare på gymnasiet. Lyssnar skolministern på dem?

Ur delbetänkandet från regeringens produktivitetskommission, SOU 2024:29.

Eller kan vi titta på andra länder? Hur klarar de sig? I EU är det i genomsnitt 4,4 procent av eleverna som inte blir behöriga att läsa på gymnasiet. I Sverige var det 2018 ungefär 20 procent!

Sverige sticker ut. När gör vi något åt det här?

Tack till dig som läste hit!

Renommésnyltaren

Hörde ni följande passage i Ebba Busch tal i Almedalen idag?

”Men från Gotlands raukar till Bohus klippor. Från Ales stenar till norra Lappland.”

Lite senare följde hon upp med:

”Vi trivs bäst när vi är nära havet. Vi vill ha våra öppna landskap”.

Lät det bekant? Såklart! Det är ju från Mikael Wiehes svenska text till This land is my land och från Öppna landskap av Ulf Lundell. Men bara nästan.

Så här ser originaltexterna ut:

”Från Ales stenar, till norra Lappland. Från Bohus klippor, till Gotlands raukar”

”Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo”

Ebba eller någon i kristdemokraternas stab har vänt på citaten. Man får väl förmoda att de inte riktigt räknat med att få upphovsmännens samtycke och därför tagit det säkra före det osäkra för att inte beslås med att låna regelrätta citat.

Ebbas fortsättning på Wiehe-lånet med ”Vart du än reser i Sverige står där kyrkor som alla vittnar om vårt lands etiska arv” liknar ju för övrigt inte alls Wiehes naturlyrik om mörka skogar, höga furor, vita björkar och röda stugor. Ebbas resonemang om kristendomen utmynnade sedan i att slå fast:

”Det är detta som är vår överordnande kultur. Inte för att det är majoritetens kultur. Utan för att det är rätt kultur.”

Ord och inga visor. Och antagligen ganska långt från Mikael Wiehe som inte ens antydde några kyrkor i sin text.

Det finns såklart gott om bibel- eller psalmbokstexter som skulle fungera bra för att beskriva ett land som är förtjust i hav, ängar och kyrkor. Kristdemokraterna kunde tagit sådana citat, men valde att snylta* lite på Wiehe och Lundell istället. Orsaken går förstås bara att spekulera i, men antagligen vet de att det är Lundell och Wiehe som är vad vi skulle kalla kanon här (alltså att det är deras verk som är ”särskilt framträdande och karakteristiska och som därmed kan utgöra en del av en kulturkanon över ett land, en tid eller en civilisation”, för att låna en definition från wikipedia).

*Inom kommersiell marknadsföring är renommésnyltning ett begrepp som innebär att någon i sin marknadsföring på ett olämpligt sätt utnyttjar det goda renommé som någon annan har byggt upp. Om det varit marknadsföring hade det hela kunnat prövas mot praxis enligt 5 § Marknadsföringslagen.

Behöriga lärare: stora skillnader mellan friskolor och kommunala skolor i Enköping

I veckan kom Skolverkets statistik över personal för läsåret 2023/24. Enköpingsposten uppmärksammade Enköping starka siffror vad gäller lärarbehörighet. Det är mycket glädjande och är ett kvitto på att det görs ett bra arbete i skolorganisationen i Enköpings kommun. Det finns dock skäl att nyansera bilden lite. Det är tyvärr stora skillnader mellan friskolor och kommunala skolor.

Enköpingsposten skriver att 339 av 403 heltidsanställda (lärartjänster omräknat till heltid) i grundskolan hade lärarlegitimation och behörighet i minst ett ämne, vilket motsvarar 84,1 procent. Det gäller dock på totalen. Skolverket redovisar för friskolor och kommunala skolor separat. Då får vi en annan bild. De kommunala skolorna når över 89 procent, friskolorna landar under 65 procent. För Enköpings skattebetalarna borde det vara en oacceptabel skillnad. Friskolorna ersätts enligt samma regler som de kommunala. Trots det är det alltså stor skillnad mellan kommunala skolor och friskolor.

Endast en av tio lärare i Enköpings kommunala skolor saknar lärarbehörighet.
I friskolorna i Enköping är var tredje (!) lärare obehörig.

Den här bilden är inte heller ny. Vi har sett samma gap en följd av år.

Den kommunala skolan i Enköping står i alla fall stark gentemot friskolorna och det är tydligt att det är i de kommunala skolorna vi får bäst utbildade lärare för pengarna.

Så mycket partistöd rinner ut ur Enköping

Varje år får partierna i Enköping partistöd i förhållande till antalet mandat i kommunfullmäktige. I reglerna som kommunfullmäktige beslutat om är syftet tydligt:

Partistödet ska användas för att stärka de politiska partiernas ställning i den kommunala demokratin och partistödet ska användas för politisk verksamhet med anknytning till Enköpings kommun. Partistödet ska användas till ett långsiktigt och kontinuerligt arbete för att öka medborgligt inflytande och valdeltagande i kommunen.
Ur Regler för partistöd antagna av kommunfullmäktige

Varje år ska partierna redovisa hur de använt pengarna och på kommunfullmäktige 2024-06-17 ska redovisningarna godkännas. Det ger oss en god inblick i vad partierna gör. Tydligast är att titta på hur mycket pengar olika partier skickar iväg till andra delar av partiorganisationen. För Moderaterna handlar det om nästan hälften av partistödet eller 160000 kronor.

Sammanställning baserad på kommunfullmäktiges beslut om partistöd för 2023 samt partiernas redovisningar av hur stödet använts. Gröna staplar visar hur stor andel av partistödet som partierna använder i Enköping, grå visar hur stor andel som skickas vidare till andra delar av partiorganisationen. För detaljer, se tabellen längre ned.

Moderaterna får förstås svara för hur pengarna till riksorganisationen kommit demokratin i Enköping till del. Även Liberalerna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna skickar betydande delar av sitt partistöd till riksorganisationen. Bara tre partier låter alla pengar stanna i verksamheten i Enköping: Socialdemokraterna, Centerpartiet och Nystart Enköping. Det sistnämnda partiet har ju ingen riksorganisation, ska kanske tilläggas.

För den som vill se mer detaljer redovisas siffrorna för 2023 i tabellen nedan.

Sammanställning baserad på kommunfullmäktiges beslut om partistöd för 2023 samt partiernas redovisningar av hur stödet använts.

Vad gör då vi socialdemokrater med partistödet. Jo, av redovisningen till fullmäktige framgår att vi lägger en stor andel på lokalkostnader. Sedan den första maj 2022 finns vi på Kyrkogatan 15. Det är ett beslut som jag tycker har varit ett lyft. Med en egen lokal har vi fått bättre fart på partiarbetet och vi är mer närvarande i centrala Enköping. Ännu viktigare är att allt fler kommunmedlemmar – alla vi som bor här och företagen som verkar i kommunen – fått lättare att komma i kontakt med oss. Vi märker också att fler och fler lärt sig var vi finns. Och vi har kommit närmare alla som rör sig i centrum.

Att vi använder stora delar av partistödet till en lokal har också andra effekter. Vuxenskolan, Svensk Fastighetsförmedling, Kemtvätten, Mäklarhuset, Vedugnen och de andra verksamheterna på Kyrkogatan har en granne istället för en tom lokal på andra sidan gatan. Med tanke på hur prioriterat det är med ett levande centrum för alla partier i Enköping hoppas vi att fler partier följer efter. Jag är i alla fall övertygad om att närvaro av fler partier i centrum skulle ha positiva effekter.

Är du nyfiken på socialdemokraterna? Hör av dig så bokar vi en träff, eller prova bara att knacka på när du går förbi.

Åtta år efter mordet på Jo Cox har den brittiska och amerikanska alternativhögerns raseri mot media nått ända in i det svenska regeringskansliet

Idag är det åtta år sedan Labour-politikern Jo Cox sköts och knivskars på kampanjmöte inför den brittiska EU-folkomröstningen. Mordet fick mig att börja började förstå vad som hände i det som då kallades alternativhögern. Det var inte bara mordet som chockade mig utan det närmast besinningslösa raseriet mot media. Såhär efter vår svenska EU-valrörelse är parallellen tydlig. Raseriet mot media blev en bärande del i kampanjen för ett av Sveriges största partier. Dåtidens frontfigurer i alternativhögern (jag nämnde i en text Stefan Molyneux och Paul Joseph Watson) närmaste vrålade ut att media skulle använda mordet på Jo Cox för att skrämma väljarna. Parallellen till vår nyss avslutade valrörelse med Åkessons rasande tal till nationen och den efterföljande kampanjen mot media är tydlig. På valdagen skickade SD ut ett mass-SMS med texten ”Låt inte TV4:s påverkansoperation vinna EU-valet.”

Det Tim Snyder varnade för i sin lilla skrift On Tyranny händer. ”The symbols of today enable the reality tomorrow”. Ord och uttryck spelar roll, förflyttar vad som är möjligt att säga och påverkar inte bara debatt utan också förslag i sak. För åtta år sedan var attacker på etablerade medier otänkbara från stora partier. I dag är de vardagsmat. Över tio år av trash-talk har gjort sitt. Det började i den svenska alternativhögern, men det blev snart tydligt hur internetkändisar i utkanten av den etablerade svenska högern också följde med i vad som hände runt Stefan Molyneux, Paul Joseph Watson och andra alt-right-profiler. Vi fick plötsligt kryptiska utspel på svenska om MSM:er, mjölkdrickande och tecknade grodor. Inte bara från extremrörelserna utanför partierna utan också från etablerade politiker. ”Bara ett skämt”, hette det ofta om någon ifrågasatte. Idag är attacker på media en i breda politiska kretsar accepterad del av det politiska samtalet. Vi som vill annat har en svår uppgift inför nästa valrörelse. Det är bara två år dit. En bra början är nog att plocka upp den där boken av Tim Snyder i sommar. On Tyranny: Twenty Lessons from the Twentieth Century. Och prata med grannen. Hemma, i lunchmatsalen, på bussen eller omklädningsrummet.

Texten nedan skrev jag i juni 2021.

Mordet på Jo Cox fick mig att upptäcka alternativhögern.