Utöver den gränsöverskridande klimatfrågan finns två helt avgörande områden i inrikespolitiken: utbildningspolitik och arbetsmarknadspolitik. De påverkar så gott som all annan politik. De definierar förutsättningarna. De sätter ramarna. De avgör tillsammans mycket av vilket samhälle vi får.
Utbildningspolitiken är avgörande för den enskildes livschanser och för ett samhälle som håller ihop. Om inte skolan fungerar blir det enskilda barnets livschanser beroende av föräldrarna. Det blir viktigare var du kommer ifrån än vart du är på väg. Samhället förlorar kompetens och vi får ökade klyftor. Både skatteintäkter och förutsättningar för välfärden påverkas.
Arbetsmarknadspolitiken påverkar inte bara tillväxt utan också sådant som tillit, jämställdhet, människors agerande och risktagande. Utan en fungerande arbetsmarknad med rimliga arbetsvillkor blir människor otrygga, sjuka och förvägras möjlighet att planera framåt. I förlängningen är arbetsmarknadspolitiken avgörande för sådant som integration, bostadsmarknad och skatteintäkter, vilka i sin tur är avgörande för hur välfärden och samhället fungerar.
Visst. Vård, äldreomsorg, kultur, infrastruktur och en massa annat är också viktigt, men över tid begränsas möjligheterna inom alla andra områden av hur skola och arbetsmarknad fungerar. Inte heller klimatfrågan är opåverkad av utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. Ett samhälle med stora kunskapsklyftor eller ett samhälle med stora sociala klyftor – ofta hänger de ihop – får svårare att genomföra tuffa och nödvändiga klimatåtgärder.
Jag var med i liberalerna i 23 år, fram till i juni 2018. Under det år som gått sedan dess har jag funderat, vägt och rannsakat mig själv. Hur ser det politiska landskapet ut idag i de för mig centrala frågorna, alltså utbildnings- och arbetsmarknadspolitik? Jag tycker att Januariavtalet var det bästa möjliga utfallet givet valresultatet, men det rymmer tydliga konflikter och smärtsamma kompromisser inom just utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. S vill minska marknadens inflytande över skolan, mittenpartierna försvarar systemet. Mittenpartierna vill göra radikala ändringar på arbetsmarknaden, S försvarar arbetsrätten. I båda fallen finner jag mig stå närmare socialdemokraternas än L och C. När det gäller arbetsmarknaden skrev jag tidigare i sommar om att det handlar om en omsvängning som gått snabbt hos mittenpartierna. När det gäller skolan handlar det också om insikter hos mig själv.
Jag har dragit den enda rimliga slutsatsen av detta och är sedan en tid medlem i socialdemokraterna. Det återstår att se vad det leder till. Det är ett nytt sammanhang för mig, en ny organisation att begripa, nya människor att lära känna.
Men nu är det sagt.