Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Nu är vi där igen. Moderaterna gör vinst i välfärden till en jämställdhetsfråga. Eller försöker.
En del debattörer på vänsterkanten vill ”förbjuda” vinst när skattepengar är inblandade, men inte om det gäller byggen, mat eller it-tjänster. Det är märkligt. Lika märkligt och än mer förvånande är det när borgerliga debattörer jämställer vinst på skolverksamhet med vinst på exempelvis ett skolbygge.
I artikeln, som är ett svar till vänsterpartiet, skriver moderaterna Ulrika Karlsson (riksdagsledamot) och Nina Lagh (landstingsråd) flera helt korrekta saker, inte minst att även personal i vården tjänar på att det finns flera arbetsgivare att välja på. Men sen kommer det:
”Varför är det enligt Vänsterpartiet okej för ett företag med manlig vd, som säljer teknisk utrustning till sjukhuset att gå med vinst, men inte för företaget med kvinnlig vd, som kopplar ihop den tekniska utrustningen med den sjuke patienten?”
Alldeles frånsett schablonbilden av vem som är vd var (i välfärdsföretagen är 80 procent av de anställda, men bara 40 procent av cheferna, kvinnor enligt Dagens samhälle) så är det här helt snurrigt. Företaget som säljer teknisk utrustning agerar på en verklig marknad. Landstinget gör en upphandling och sätter upp en kravspecifikation. Alla företag som vill kan lämna offert och landstinget väljer den leverantör som till bäst pris uppfyller kraven. Leverantörerna konkurrerar med pris och kvalitet. Landstinget gör bedömningen och tar ansvaret. Om leverantören i detta scenario gör en vinst så är det tämligen okontroversiellt. Marknaden säkrar att marginalen inte blir orimlig.
Vård som handlas upp i priskonkurrens skulle fungera på samma sätt, men idag är modellen med sådana upphandlingar snabbt på väg ut. Istället råder etableringsfrihet inom ett regelverk där politikerna bestämt priset och utvärderingen av kvalitet läggs på brukaren. Hur moderaterna kan jämföra detta med verksamhet som handlas upp i riktig priskonkurrens är svårbegripligt. Milt sagt.
Om den tekniska utrustning Ulrika Karlsson och Nina Lagh skriver om handlades upp på samma sätt som vård enligt LOV (Lagen om valfrihetssystem – en lag om etableringsfrihet) så skulle affären ha sett ut så här:
- Först skulle landstinget ha satt upp en specifikation.
- Därefter skulle landstinget ha bestämt priset.
- Sen skulle alla leverantörer som ville få leverera.
OK, någon sorts ersättning ”per användningstillfälle” skulle säkert bli fallet, men ni förstår poängen. Lägg till en svag uppföljning av vad som faktiskt levereras och möjligheterna till höga vinster blir stora.
Det är besvärande för borgerligheten i stort att kunskapen om marknadsekonomi är så bristfällig när frågan om vinst i välfärden diskuteras.
Väljarna är inte dumma. Den som på allvar kan presentera ett sätt att långsiktigt finansiera och styra välfärd på ett sätt som ger både legitimitet och valuta för skattepengarna samtidigt som valfriheten bibehålls vinner valet.