Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Var på Politiska knutens öppna möte om UCC (Uppsala Cancer Clinic) i måndags. Rubriken var ”Varför hindras patienter från att vårdas på Uppsala Cancer Clinic?” och deltagare var bland andra min partikamrat Ismail Kamil, riksdagsledamot (fp). Mötet gav nya insikter och förändrade delvis min egen uppfattning.
Jag arbetar själv på att få förtroende som landstingskandidat för Folkpartiet (hur det blir med det vet jag om några veckor) och jag har därför försökt sätta mig in lite mer i frågan än vad jag sett i tidningen. Politiska knutens tillställning var ett bra tillfälle att samla mer information.
Bakgrunden är ju i korthet att personalen vid en enhet som specialiserat sig på en viss typ av kirurgisk behandling av cancer i bukhinnan sade upp sig och gick till den nystartade verksamheten UCC. Sedan dess remitterar andra landsting patienter dit, men inte Uppsala läns landsting som istället hänvisar till en – såvitt jag kunnat förstå – nystartad egen verksamhet med mindre erfarenhet. Inte ens svåra fall (ok, när det gäller cancer finns inga lätta fall, men ni förstår vad jag menar) remitteras till den mer erfarna kliniken och trots löften verkar det ha gått troll i arbetet med att få fram ett avtal.
Inför mötet hade jag läst bland annat den rapport som båda sidor i konflikten använder som slagträ. Där står å ena sidan att det inte är att rekommendera att landstinget handlar upp vård av UCC, men å andra sidan rekommenderas ett samarbetsavtal så att UCC och motsvarande vård på Akademiska kan samarbeta.
Min egen uppfattning inför mötet var i korthet följande:
- Det verkar helt orimligt att det inte ska gå att få till ett avtal. Om orsaken är prestige – vilket det mesta tyder på – finns det två sätt. Antingen måste man byta bemanning i förhandlingarna eller så måste man hitta ett sätt som gör att ingen tappar ansiktet (allt för mycket). Det första alternativet innebär att landstinget ger någon sparken eller åtminstone andra arbetsuppgifter. Det andra att man hittar en kompromiss. Det senare har jag tyckt verkat vara mer realistiskt. Jag behöver inte tycka att det är bra, men i nuläget rimligt för patienternas skull.
- Det verkade utifrån underlagen rimligt att Akademiska sjukhuset inte ville göra sig beroende av en enskild privat aktör utan också bygga upp egen kompetens.
- Slutligen var jag bekymrad över en del ”övertoner” i diskussionen i media, även från mitt eget parti. Rapporteringen har lätt kunnat tolkas som att patienten själv ska kunna välja vilken vård som krävs. Jag menar att vi måste lita till att professionen – läkarna – ställer korrekta diagnoser och ordinerar rätt behandling för varje patient. Den som behöver en remiss till en av de bästa klinikerna i Europa ska få det, den som det inte är motiverat för ska få annan vård som är rätt för den aktuella diagnosen. (Sen är jag inte främmande för att vi på sikt kan ge en patient som behöver en viss typ av specialiserad vårdinsats möjlighet att välja om det ska ske i hemma i Uppsala eller på en annan klinik eller annat sjukhus. Där är vi dock inte än.)
Min egen uppfattning har varit att ett samarbetsavtal kunde innehålla punkter som:
- Kompetensöverföring från UCC till Akademiska.
- Tillgång till annan specialistvård på Akademiska för UCC.
- Löfte om att remittera en viss andel av Uppsala läns patienter till UCC.
(Uppdatering i maj 2014: ”Avtal” innebär alltså i sammanhanget något som följer upphandlingsreglerna. Flera alternativ borde finnas. Utöver en renodlad upphandling borde man kunna hitta en lösning med samarbete om kompetensutbyte (som bör kunna ske utan upphandling) i kombination med att man hyr personal från UCC via något av de ramavtal som redan finns för inhyrd personal.)
Efter mötet – och även en diskussion med folkpartiets landstingsgrupp – har jag delvis ändrat uppfattning. Det som slog mig på mötet är hur liten verksamheten verkar vara. Om det handlar om så få patienter – på mötet nämndes siffror på under tio patienter per år från Uppsala län – så verkar det inte lika självklart att bygga upp en egen verksamhet. Självklart måste landstinget säkra upp och ha alternativ, men om sådana finns vid ett annat landstingsdrivet sjukhus så frågar jag mig om det inte är rimligare att:
- Snabbt teckna avtal med UCC och säkra tillgången till vård för den lilla patientgrupp det gäller.
- Avveckla motsvarande egen verksamhet och använda resurserna till att bygga upp eller utveckla någon annan specialistvård där det idag inte finns andra alternativ. Det ligger ju i sakens natur att en verksamhet som till att börja med är ”spets” och ”ny” efter en tid blir beprövad och spridd. Uppsala läns landsting och Akademiska sjukhuset har ett ansvar att driva utveckling av sådan ”ny” och högspecialiserad vård.
Den som var deprimerande med mötet var den hopplösa situation som patienterna hamnat i på grund av det låsta läget.
Det jag såg som hoppfullt var samtalsklimatet på mötet – något som dock inte hjälper patienterna. Mycket imponerad av att ett så svårt och känsligt ämne diskuterades så lugnt och sakligt. Ber att få tacka deltagarna och Politiska knuten för detta.